The forbidden saxophone. Musik av Milhaud, Hindemith, Haas, Schulhoff. dBCD 138.
Det finns sorgligt många exempel på att totalitära regimer velat undertrycka viss kultur: tysta misshagliga författare, konstnärer och tonsättare. På den här skivan, producerad av bolaget dB Productions, framför saxofonisten Johannes Thorell och pianisten Magnus Sköld musik av fyra tonsättare som nazisterna förbjöd, tystade. Allt är inte komponerat för de två instrumenten men det spelar mindre roll. Thorell och Sköld spelar läckert: känsligt, ibland lekfullt, genomgående med övertygande uttryck.
Här finns en mer eller mindre tydlig anknytning till jazzen, hos Darius Milhaud, något hos Pavel Haas och främst hos Erfwin Schulhoff. Hindemiths Sonata från 1943 är inte påtagligt jazzinfluerad men vetter åt populärmusik. All denna musik är tillkommen mellan 1930 och 1943, och den är tydligt knuten men alls inte bunden till sin tillkomsttid.
*
Frederik Magle, Like a flame. Proprius PRCD 2061
Drygt 20 orgelimprovisationer, flertalet mellan tre och sex minuter långa, inspelade under två sannolikt mycket intensiva dagar. Titlarna pekar på en strävan att gestalta känslolägen, stämningar: En frestelse, Klagan, Genom dimman etc.
Magle, född 1977, började spela piano och komponera vid fem års ålder och gav sin första konsert när han var åtta. Musiken är tänkt för en speciell orgel, byggd härom året av Frobenius och Söner; den finns i Jörlunde kyrka utanför Köpenhamn.
Hellre än att försöka lyssna med titlarna som utgångspunkt, tror jag faktiskt att man skall låta musiken och enbart musiken verka: det blir lika spännande att lyssna till upphovsmannen idéer, och associationer utan att låta binda sig vid vad han kallat verken.
Och jag frågar mig: hur går Frederik Magle vidare härifrån?
PER OLOV BACKMAN