Universitetens två första uppgifter är forskning och utbildning, den tredje är att föra ut kunskapen i samhället. Det gör litteraturvetaren och idéhistorikern Martin Kylhammar på flera sätt; i tidningsartiklar (många i Corren genom åren), essäer i tidskrifter och böcker, på Humanistdygnet (som han tidigare var general för) och på Övralidseftermiddagen som han och Övralidsstiftelsen arrangerar varannan höst i Linköping. Föreläsningarna och musiken då är dessutom gratis och öppna för alla.
Varför är den tredje uppgiften viktig?
– Oh, det vore ju meningslöst om inte forskning och tänkande arbete förmedlas och gestaltas. Och livet på universitetet skulle bli tråkigt, isolerat och trist. Men det är ingen lätt uppgift, man måste träna på det som allt annat, för att nå ut till människor.
Martin Kylhammar är professor vid Tema Q, dvs kultur och samhälle, på LiU. Han var den förste som disputerade vid den för Linköping unika temainstitutionen 1985. Numera är han också knuten till institutionen för nordiska studier vid Sorbonne i Paris, där han är gästlärare och gästforskare.
– Ja, jag skriver på franska för en fransk publik och min nästa bok är fransk, berättar han. Det är stimulerande att nästan ha fått en ny karriär nu när jag är 61 år!
Den kommande boken heter nåt så elegant som "Poétocratie: Les écrivains suédois à l’avant-garde de la politique", eller på svenska "Poetokratin: Svenska författare som politikens avant-garde".
Men här hemma har han nya studier av Nobelpristagaren Verner von Heidenstam på gång. Kylhammar sitter i styrelsen för Övralidsstiftelsen och har precis fått ta hand om en enastående donation från Kate Bangs barnbarn Flemming Bang. Det är Kate Bangs hitills okända dagbok från åren med Heidenstam, 1916 till 1937. När de träffades var hon 24 och han 56. De gifte sig aldrig, ingen av dem ville det. De skulle vara självständiga individer.
– Ja, de levde mycket mer jämställt än man kan tro. Kate Bang var redan ekonomiskt obereonde och dessutom en kvinna med skinn på näsan.
Men Kate Bangs dagbok... herregud! Berätta, hur levde de där två?
– De har väldigt fasta vanor. Verner väcks varje dag kl 8, sen knackar han på Kates dörr. Han tar ett bad (i badkar), sedan badar hon. Kl 9 äter de frukost. De läser, sköter posten och Kate ansvarar för ekonomin och allt, det håller de på med till kl 12 då de äter lunch. De får den serverad, de lagar inte mat själva eller något sådant.
– Sen vandrar de. De är passionerade vandrare och går ibland 6-7 timmar, i flera mil, men om vi tar en vanlig dag går de till kl 14. Sen vill Kate att Verner ska arbeta med skrivandet. Och det går jättedåligt, han skriver på memoaren "När kastanjerna blommade", men inget blir klart.
– På kvällen läser Kate högt ur någon bok men Verner orkar inte höra en hel roman, han vill att hon ska välja ut de bästa delarna.
Men reste de inte mycket också?
– Jo, hela tiden. De åker på ständiga bilutflykter, Kate kör och Verner kör, även om de också hade chaufför. De kör till Falun, Stockholm, Köpenhamn... De har alltid två bilar, en stor och en liten, och de byter bil i stort sett varje år. De fastnar jämt i snödrivor... De är alltid enormt rörliga, även när själen sedan är död. Redan tidigt på Övralid anlägger de en kort promenad som de med glimten i ögat kallar för "senilslingan". Den går de också när Verner verkligen drabbades av demens.
Vad ska du göra av allt detta?
– Det vet jag inte ännu, jag har bara haft dagböckerna i tre veckor... Vi har också fått breven som Verner skrev till Kate. De har själva skrivit rent och censurerat dem, det finns inget sex eller så, men vilken kärlekshistoria! Jag får tårar i ögonen när jag läser dem.