Musikvärlden har också drabbats av många förluster under året. Jerry Williams, Aretha Franklin, Lill-Babs, Charles Aznavour och Avicii är några vars bortgång fick stor uppmärksamhet, så jag passar på att tända ytterligare ljus för de vars frånfälle glidit mer obemärkt förbi.

Det gäller inte minst de okända hjältar vi ofta inte känner namnen på: studiomusikerna - de som hörs spela på många rock- och popklassiker. Leon ”Ndugu” Chancler till exempel, mannen bakom det exakta trummandet på Michael Jacksons ”Billie Jean” och John ”Jab’o” Starks, som länge fanns bakom trummorna i James Browns band. Browns låtar hörs regelbundet i olika samplingar med Starks trumslingor inkorporerade i massor av hiphoplåtar från senaste decennierna. Ett exempel i månadens låtlista är ”King Kunta” med Kendrick Lamar från 2015. D.J. Fontana är en annan trummis som lämnat jordelivet detta år vid 87 års ålder. Fontana spelade på massvis av Elvis Presleys mest kända inspelningar.

De har hörts och uppskattats av en jättepublik genom åren, men under lång tid arbetade musikerna i Motowns studior helt och hållet i det fördolda. Det här var ett litet, hopsvetsat gäng med mycket drivna musiker och dom spelade på i stort sett alla Motowns skivor under framför allt 60-talet. Ändå nämndes inte deras namn på skivorna förrän långt senare. En mycket sevärd dokumentär, ”Standing in the shadows of Motown”, berättar deras historia och avslöjar gängets dittills för omvärlden okända interna namn, The Funk Brothers.

Artikelbild

| Fransk-algeriske musikern Rachid Tahas blandade rock och arabiska klanger. Ett möte med The Clash sägs att gett inspirationen till "Rock the Casbah".

Filmen gjordes 2002 medan många av musikerna fortfarande var i livet. Så är inte fallet idag och detta år har ytterligare två funkbröder gått ur tiden: gitarristerna Eddie ”Chank” Willis och Wah Wah Watson. Willis’ läckra riff hör du i låten med The Supremes i låtlistan, medan Watson spelar bakom The Temptations. ”Papa was a rollin’ stone” var en del av Motowns nyorientering, där texterna tilläts spegla en ofta hård social verklighet. Som hörs där och som framgår av hans smeknamn, Wah Wah, var Watson en skicklig användare av wah wah-pedalen. En av rösterna i The Temptations vid denna tid, Dennis Edwards, dog i februari.

När det handlar om jobbet i skivstudion noteras att Geoff Emerick gick bort tidigare i höst, hyllad av Paul McCartney. Vid sidan av producenten George Martin var ljudteknikern Emerick en av de viktigaste kuggarna i skapandet av The Beatles’ sound. Han använde okonventionella lösningar för att få fram det John och Paul tänkt sej, inte minst när bandet gick in i sin äventyrliga och experimentella period. Det resulterade till exempel i ”Tomorrow never knows”, den märkliga och fantastiska slutlåten på albumet ”Revolver”.

Den amerikanska hip hop-världen har en skrämmande historia av våldsdåd, som drabbat dess utövare. 2018 är tyvärr inget undantag. En potentiellt lysande karriär tog slut en dag i juni när den begåvade rapparen XXXTentacion dog i sviterna av en skjutning, endast 20 år gammal. Samma dag dödades för övrigt en annan, dock mindre känd rappare, Jimmy Wopo, i ett separat dåd.

Korta karriärer, fast lyckligtvis inte på grund av våld, är något som under alla år drabbat de som ställer upp i Eurovision Song Contest. Det blir tre minuter i våra TV-rutor, men ofta inte så mycket mer. Undantag finns förstås, som France Gall. Med trulig charm rodde hon hem segern som 17-åring 1965 med ”Poupée de cire, poupée de son”. Karriären fortsatte med viss framgång hemma i Frankrike, men för oss i Sverige skulle det dröja till 80-talets slut innan nästa succé, ”Ella, elle l’a” - en hyllning till Ella Fitzgerald. France Gall dog i januari och några månader senare gick Eurovisions grand old lady, Lys Assia, också ur tiden, 94 år gammal. Assia vann den allra första tävlingen 1956.

Artikelbild

| Trubaduren Stefan Demert dog i somras men hans låt om SJ är ständigt aktuell.

Fransk-algeriske musikern Rachid Tahas bortgång sörjs av alla som gillar hans fusion av rock och arabiska klanger. Ett möte med The Clash i Paris i 80-talets början påstås ha inspirerat bandet till låten ”Rock the casbah”. Och från Nigeria kom meddelandet om reggaestjärnan Ras Kimonos död. Hans ”Rum-bar stylee” spreds över världen i 80-talets slut.

Till sist, trubaduren Stefan Demert dog i somras och lite överraskande känns texten i hans troligen mest kända låt ”Till SJ” fortfarande aktuell, även om bruna dass och smörgåsar i plast må vara ett minne blott (eller kanske inte?). Men det är bara att notera att det även under tidigt 70-tal, när Demert skrev sin klagovisa, var sällsynt med tåg som hört talas om tidtabellen.

nås på kaj.kindvall2@gmail.com