Levande instrument från en svunnen tid

CCCC Helt barockt! Organist: Henrik Alinder

28 januari 2015 10:27

Orgelkonsert i Vårdsberg kyrka, spelad på kyrkans Wisteniusorgel

1 februari.

På söndagskvällen inleddes det speciella Orgelfeståret i Linköpings stift. Under 2015 kommer orgelbyggaren Pehr Schiörlin att uppmärksammas. Han avled för 200 år sedan och många av hans orglar finns kvar runt om i stiftet.

Schiörlin var gesäll hos orgelmästaren Jonas Wistenius. Schiörlin tog senare över Wistenius verkstad.

Därför är det naturligt att även den äldre orgelmakaren finns med i festprogrammet. Vårdsbergs kyrka har länge haft en Wisteniusorgel nedplockad och magasinerad på vinden. Under 2014 återskapades och uppbyggdes den i ursprungligt skick. Återinvigningen var 9 november.

Eftersom orgeln hör hemma runt mitten av 1700-talet, hade organisten Henrik Alinder valt ut ett helt barockt program. Mycket av det var musik som sällan spelas i denna region. Det kändes mycket exklusivt att få uppleva så tidstroget förankrade klanger.

Det inleddes och avslutades med musik av Georg Böhm. En av Bachs föregångare och läromästare, vilket man kunde ana, kanske framförallt i den avslutande koralpartitan med många sinnrika variationer över en hymn.

I det inledande preludiets täta treklangsackord, klingade orgeln starkt och distinkt. En barockorgel har som regel en ”strävare” eller ”kärvare” klang. I en mindre orgel som denna framträder enskildheter och detaljer tydligare. Man hör orgelns mekanik och rasslet av tangentbordet.

Allt sådant ger en känsla av något organiskt och levande. Man får en förståelse för det mekaniska underverk som orgeln verkligen var på sin tid. Den korta efterklangen under Vårdsbergkyrkans låga medeltida valv bidrog även till denna nära musikupplevelse.

Det blev förstås musik av Bach. Tre koralbearbetningar och en fuga. I de förstnämnda hade Alinder hittat mycket märkliga klangregister med flöjtliknande glidande toner. Stundtals var det även mjukt och liksom beslöjat.

Men även äldste sonen Bach var representerad: Wilhelm Friedemann är tämligen okänd. Men fugorna som spelades här visade på ett avancerat hantverk. Delvis i faderns anda men även i ett ljusare, klassicistiskt tonspråk.

Intressant och vacker var även Sweelincks 1600-talsmusik. Det var ännu ett variationsverk över en enkel sång, där Alinder verkligen visade upp orgelns många klangregister!

Det blev även några samtida toner, men i Sweelincks anda. Per Grundberg låg bakom en spännande Ricercare där melodi och harmonik vandrade runt i många tonarter.

Vi får hoppas att barockmusiken får fortsätta att på detta sätt leva på denna underbara orgel.

Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!