Hon har kallats en av Nordens mest egensinniga essäister och hon må vara en doldis för den breda allmänheten men är välkänd i de litterära kretsarna. Prisskåpet är sedan tidigare välfyllt, med bland annat Augustpriset (kategorin fackbok 2016) och Svenska Akademiens essäpris (2017) som de senaste tillskotten. Nu utökas samlingen med Övralidspriset 2020.
– Det var med både förvåning och glädje jag mottog beskedet. Det är 75 framstående författare som fått det innan. Det är väldigt hedrande att ingå i denna krets.
Prissumman på 300 000 kronor kommer väl till pass.
– Ja det är en ansenlig summa. De blir tvunget att räcka ganska länge. Jag ser det som skrivarpengar. Det är fantastisk. Det är underbart att tryggt kunna ägna sig åt skrivandet.
Av numera välkända skäl får intervjun göras på distans. Nina Burton svarar från sitt hem i Stockholm och väntar precis på cirka 250 sidor korrektur av sin kommande bok "Livets tunna väggar". Också det en essäbok "om allt från myror och fåglar till fiskar och träd. Om hur allt hänger ihop egentligen". De många essäerna till trots ligger även lyriken Nina Burton nära hjärtat och det var också genom dikterna som hon först kom i kontakt med Verner von Heidenstam.
– Min egen utgångspunkt var lyriken. Min litterära debut var som poet och även om diktsamlingarna kommit glest så är lyriken viktig för mig. Lyrik och essäistik har på många sätt beröringspunkter. De handlar båda om verkligheten och inte om fiktion. Jag tycker att verkligheten är förunderlig och outtömlig.
– Varken essäistik eller lyrik har någon handling utan är reflekterande och betraktande och språket är avgörande. Essägenren har en slags dubbelhet, det bygger på fakta och jag ägnar mina essäböcker lika mycket tid som min gamla avhandling, för det tar väldigt lång tid att hitta och kontrollera alla tusentals fakta det bygger på. Men sen kommer det avgörande. Man måste få fakta och orden att dansa.
Hur fastnade du själv för essäformen?
– Det har delvis att göra med nyfikenhet. Jag tycker verkligheten är outtömlig. Eftersom det tar tid att skriva mina böcker måste jag ha en drivkraft som gör det värt att fortsätta. Vore det gammalt och tråkigt skulle det inte gå men är det nåt jag undrar över har jag en motivation att fortsätta.
Nina Burton återkommer flera gånger till just nyfikenheten som drivkraft i sitt skrivande. I det dryga tiotalet böcker hon gett ut har idéerna i många fall fötts ur varandra, där en idé dykt upp i arbetet med en bok för att sedan utvecklas i nästa bok.
– Det är väldigt mycket som sker i bakhuvudet och många böcker som har hakat i varandra.
Vet du redan nu vad din nästa bok kommer att handla om?
– Det är inte riktigt jag som bestämmer utan det är frågorna och ett slags flöde. Det finns nåt som rör sig i bakhuvudet och jag känner att det kan bli riktigt bra med en påtvungen isolering nu så att jag kan reda ut det. Jag kommer garanterat inte vara sysslolös.
Vad utmärker en bra essä tycker du?
– Essän har ingen handling, istället är det som att man går runt någonting och försöker se det från olika synvinklar. Det ska finnas en personlig ton, man ska själv vara en del med sina frågor och sin undran och förundran. Det ska vara en personlig röst som talar till läsaren. En bra essä vänder sig heller inte till de redan invigda utan snarare tvärtom.
Nina Burton har en lång karriär inom det akademiska och litterära Sverige på sitt cv. Där ryms också den något kryptiska titeln Gästpoet på Kungliga Tekniska Högskolan, KTH.
– Det var lite bisarrt. När de först ringde trodde jag faktiskt att det var ett teknologskämt, skrattar hon.
Trots att studenterna till en början fick mutas med gratis lunch blev det till slut ändå en fruktbar upplevelse och resulterade också i en bok.
– Det gav många viktiga kontakter och samtal. I en del av de här samtalen kunde vi gemensamt formulera oss så det blev mötespunkter mellan naturvetenskap och humaniora. Det var ju också det som var meningen.
Som traditionen bjuder ska Nina Burton i samband med prisceremonin hålla ett tal med anknytning till Verner von Heidenstam. Nyligen gick hon igenom hans dikter och hittade den långa diktsviten "Myrstacken".
– Det är nog inget jag ska använda, den hade gått mig helt förbi, och den var både lekfull och förvånande kunnig. Som om han sett det genom ett mikroskop. Det var fascinerande att kunna upptäcka en helt ny sida hos en författare på det sättet.