Svartå soffteater sätter återigen spår i den östgötska kulturmyllan på slätten. I fjol iscensatte ensemblen ”Vargen och Rödluvan” på ett nyskapande sätt. I år är den klassiska rysarhistorien om greve Dracula som intar scenen, givetvis med närproducerat manus och egen musiksättning.
Eftersom det är fråga om barn- och familjeföreställningar är de ganska snälla men ändå spännande. Den karismatiske greve Dracula vaknar upp efter 300 år på spökslottet och längtar förstås efter blod. Och möjligheten finns tack vara en tämligen nördig författare som dyker upp. Något att sätta tänderna i för en hungrig svartklädd typ i kragkappa och röd fluga.
På scenen finns ”personalen” i form av den dammige och roliga betjänten Abraham, husfrun Wilhelmina och skönsjungande och busigt unga Johanna. De är ju förstås spöken. Ändå finns det plats för mycket humor, fyndiga repliker och uttrycksfulla kroppsspråk.
Med jämna mellanrum dyker den unga danskvartetten upp och skapar rytm och variation. De är duktiga och skapar livfull närhet i musikalen. De är för övrigt också spöken, något man lätt glömmer bort.
Hela föreställningen håller ett gott tempo och innehåller många överraskande vändningar. Skådespelarna gestaltar sina roller på en hög nivå. Närhet, precision och engagemang i rörelser, sång, gestik och replik är påfallande mycket bra liksom känsla för tajming i ord och ton.
Dessutom är ju scenografin och det sju meter höga tornrummet i Sörby loge helt fantastisk som spelplats. Här har man byggt upp hela fyra olika scenplan på varandra med trappanslutningar. Häftigt och härligt i sig. Dräkter och scenrekvisita påminner mycket om ursprungsförfattaren Bram Stokers tid, närmare bestämt kring 1897 då hans skräckroman kom ut. En ny trend skapades – som än i dag håller i sig med alla vampyrer och livespelare.
Svartå soffteater bör äras av många anledningar. Förutom bra spel och iscensättningar gillar jag deras kreativa lust och förmågan att på ett fantasifullt sätt förhålla sig till klassiker. Här finns inget slaviskt efterbildande utan man skapar fritt efter eget skön. Klassiker tynger inte utan de används som bränsle för egna passioner i vår tid. Och alltid med humor och värme för alla åldrar.