– För de flesta som i dag växer upp i dagens Linköping måste det te sig konstigt att staten fick gå in med pengar för att vända trenden här, säger förre kommunalrådet Göthe Anderson (S).

Han har precis gett ut ”Linköping – från industrikris till högteknologi”, en bildrik och bred exposé över den ”klassresa” Linköpings kommun gjort under de senaste decennierna. Boken har lockat mig till villan i Berga där Anderson nu häller upp kaffe i finporslinet.

Gunnar Sträng

Back to the sixties. Som nyblivet kommunalråd på 60-talet var Anderson med och räknade fram att var tredje Linköpingsbo var direkt eller indirekt beroende av försvaret. Han såg till att dåvarande finansministern Gunnar Sträng (S) blev underrättad. Sträng blev fly förbannad och konstaterade barskt att ”Såhär kan vi ju inte ha det, att varje gång vi ska fatta försvarsbeslut att vi då måste vi tänka på och ta särskild hänsyn till sysselsättningen i Linköping”.

– Det här inledde en fördjupad dialog med regeringen för att finna vägar att förändra situationen, minns Göthe Andersson.

Till Gripens försvar

1982 togs beslutet att utveckla ett nytt avancerat stridsflygplan, JAS 39 Gripen. Frågan om köp utifrån eller tillverkning inom landet kom åter upp till diskussion och kritiken mot projektet har aldrig riktigt upphört.

”Så sent som dagen innan det tillkännagavs att Schweiz valt att gå vidare skrev Corren på ledarplats om företagets 'patetiska' försök att sälja flygplanet. Trots att det då redan genererat cirka 50 miljarder kronor i exportintäkter för landet. Tidningen borde kanske någon gång reflektera över vad som hänt med Linköping och tusentals familjer utan Saab”, skriver Anderson i boken.

Men ärligt talat. Hur ofta diskuterades möjligheterna att öka den civila sysselsättningen på Saab?

– Väldigt ofta vill jag påstå. Regeringen inrättade redan under 1974 en delegation för att minska Linköpings försvarsberoende. Och de statliga verken gjorde sin entré vid den tiden. Till Linköping lokaliserades sex myndigheter med sammanlagt 875 platser.

Sven Erlander

Du har alltid varit en tuff förhandlare, säger ryktet.

– Ja, jag var nog ganska så resultatinriktad. Men det som verkligen gav resultat var att vi satsade på universitetet. Det har hela tiden funnits ett samspel mellan stat, kommun och universitetet, som varit väldigt fruktbart. Sven Erlander, universitets rektor, hade stor betydelse i det sammanhanget.

Men hur tjurig blir du när nånting går dig emot?

– Det överlåter jag till andra att bedöma.

De flesta, som var med på den här tiden, håller nog med om att Anderson var en stridbar politiker både i med- och motgång. Striden om Vallaleden (eller södra länken, som den egentligen heter) blev en segdragen historia. Redan 1973 marscherade det första demonstrationståget mot trafikleden. Först 1989 avgjordes frågan via en folkomröstning.

Folket sa nej

Det fanns ingen hundraprocentig lösning som passade alla. Miljövännernas fokus låg på skogen, medan Ja-sidan ville lätta på trycket på utsatta vägar så som Kaserngatan. Efter en hätsk avslutande tv-debatt och ett demonstrationståg, som samlade flera tusen deltagare, fick en besviken Göthe Anderson till sist svart på vitt. 73 procent av Linköpingsborna sade nej till en trafikled genom Vallaskogen.

– Det blev till sist en demokratifråga. Vi hade majoritet i kommunfullmäktige om att bygga leden, men Linköpingsborna tyckte annat. En folkomröstning var det enda vettiga, alla andra lösningar hade kunnat splittra partiet, förklarar Göthe.

Och det får en äkta sosse bara inte göra.

Hur hamnade du i S?

– När jag växte upp var det fattigt och eländigt och det födde intresset för att vara med och förändra. Även min tid i målaryrket har format mig. Jag läser fortfarande arbetarförfattare som Dan Andersson med stor behållning.

Konserthuset

Att kultur är viktigt för Göthe Anderson visade sig i diskussionen om var det nya konserthuset skulle placeras. Redan från början mötte bygget benhårt motstånd. På kort tid samlades 17 500 namnunderskrifter in från Linköpingsbor som värnade om kommunens parker. Men den här gången var ändå Linköpingspolitikerna bättre förberedda och 1986 kunde Konserthuset/Folkets Hus invigas.

Medan köerna mellan Lambohov och Garnisonsrondellen fortfarande kan få den bilberoende att krevera så hörs i dag sällan några klagomål om konsertsalen. Göthe Andersson känner sig stolt varje sång han bänkar sig i salongen.

– Jag njuter av anblicken när folk strömmar in till sina platser och showen kan börja. Det känns som att vara i… Paris!

Stolt över Mjärdevi

Stolt känner han sig också efter en rundvandring i teknikbyn Mjärdevi Science Park, som han menar har stakat ut Linköpings väg bort från det dominerande försvarsberoendet.

Fotografen tar sina bilder på den prydligt klädde ex-politikern: mörkblå kavaj, ljusblå skjorta och beiga chinos.

Han är inte helt bekväm med att sitta där ensam ute på kanten av bänken framför vattenspegeln.

– Nej, vi kunde gott varit fler på bilden. Politik är ett lagarbete och ett ständigt kompromissande. Ofta väldigt roligt. ”Det möjligas konst”, som en klok karl uttryckte saken, säger Göthe innan vi går tillbaka till bilen.