Det får mig i alla fall att minnas. För några år sedan blossade en rolig strid upp mellan Florence Valentin och minst lika fina vänsterakademikerbandet Doktor Kosmos. Frontmannen i FV, Love Antell, uttryckte skepsis mot DK:s arbetarklassromantik eftersom bandmedlemmarna är just akademiker och medelklassnubbar. DK svarade på det enda rätt sättet: genom att skriva en hel låt om Florence Valentin där de ifrågasatte "den socialistiska ärftlighetsläran" och dessutom påpekade att Love själv har vuxit upp på Östermalm och kanske inte ska komma här och komma.
Det något fåniga i situationen (och i ärlighetens namn också kärnbudskapet i Doktor Kosmos låt) är att de båda banden står på samma sida politiskt och dessutom är två av ytterst få svenska band (förutom 90 procent av hardcorescenen) som vågar blanda musik med politik. Och vad jag kan komma på de enda två som gör det riktigt bra.
Varför det har blivit så här är värt att fråga sig, särskilt i dessa tider av arbetslöshet och finanskris. Att den oengagerade och individualistiskt drillade silversked-i-munnen-generation som jag själv tillhör dominerar dagens musikutbud är förstås ett svar. Ett annat att proggoket fortfarande ligger som en våt sejarmatta över alla som har något att säga.
Och den rådande högervågen i landet gynnar knappast den politiska musiken. Att popvänstern trots allt har fullständigt monopol på en tynande arena är fullständigt naturligt. "Arbetslös i Borås" eller "När jag langar kabbar utanför Åhléns" gör sig helt enkelt bättre till musik än "De medelstora företagens villkor" eller "Lågt skattetryck i Vellinge".