Minns ni Margaretaskolan? I Linköping låg den på S:t Larsgatan, i samma kvarter som Corren. Någon gång handlade jag i butiken som sålde färdiglagade rätter, och i slutet av 1950-talet var jag med på en bröllopsmiddag i festvåningen, som låg på övre planet i hörnet mot Badhusgatan.
Att denna på sin tid välkända affärsverksamhet har en dramatisk historia med ett skandalöst efterspel avslöjas av Ewonne Winblad i boken "Frälst Förmögen Förskingrad", om Margaretaskolan och dess grundare - som alls inte hette Margareta utan Hanna Lindmark (1860-1941).
Långt innan hennes liv kunde sammanfattas i boktitelns tre ord var hon en fattig torparflicka i Arnäs i Ångermanland. Hon såldes på auktion och tillbringade många år som fosterbarn, piga och hushållerska hos bönder.
Förgäves drömde hon om att bli missionär, men i gengäld var hon driftig - och duktig på matlagning. Vid 42 års ålder arbetade hon som hushållerska vid KFUM i Östersund och fick idén att öppna en matservering där familjer med barn inte skulle behöva möta berusade gäster. Succé - och modell för Margaretaskolan, som inte serverade något starkare än lingondricka och som utbildade flickor "med kristet sinnelag" i matlagning.
Axel Lindmark, en varmt kristen änkeman med tre barn, blev Hannas make och kompanjon. 1905 flyttade familjen till Norrköping och öppnade hushållsskola på Knäppingsborgsgatan.
Framgången lät inte vänta på sig, och sen gick det undan: nya etableringar i Linköping (servering vid Stora torget, butik på Bokhållaregatan), Örebro, Stockholm (fyra stycken), Borås, Västerås, Lund, Helsingborg, Malmö, Jönköping och slutligen Göteborg (Dicksonska palatset). Dessutom drev Hanna festvåningar.
Inte bara som smart och expansiv affärskvinna visade Hanna Lindmark hårda nypor. Rent ut sagt bar hon sig åt som en imperialist och slavägare. Personal rekryterades inom hennes omfattande släkt eller bland tidigare elever. Systrarna förutsattes alltid ställa upp. Låga löner och långa arbetsdagar stred mot arbetslagstiftningen.
Man läser med stigande indignation, inte minst över Hannas obarmhärtiga behandling av systern Albertina. Och noterar med tillfredsställelse Ewonne Winblads diskreta ironier.
Med ökad makt och rikedom allt större prakt: slott och paradvåningar, Buick och privatchaufför. Först Steninge vid Mälaren, senare Mauritzberg vid Bråviken. Därifrån ljöd även pingstvännernas tungomålstalande över Vikbolandet.
Axel avled 1935, Hanna höll igång till och med sitt 80-årsfirande och dog i november 1941. Genom hennes ändringar och tillägg i tidigare testamente fanns nu fyra universalarvingar: Svenska kyrkans mission, Svenska missionen i Kina, Svenska missionsförbundet och Baptistmissionen. Axels barn liksom Hannas syskon och syskonbarn gjordes arvlösa.
Otillbörliga påtryckningar, kreativ bokföring, svikna löften mot Margaretaskolans utslitna föreståndarinnor... Winblad dokumenterar de skandalösa turerna i detalj, men här är det omöjligt att sammanfatta dem.
Nu riktas läsarens indignation mot Oscar von Malmborg som snart skaffade sig all makt och kontroll över verksamheten och 1957 gjorde sin svärson Gunnar Törnqvist till Margaretaskolans vd.
Ewonne Winblad räds inte namns nämnande, och det är ett scoop hon kan redovisa tack vare att Missionskyrkan gav henne tillgång till konfidentiella dokument från 1965 som upptäckts i ett låst kassaskåp.
Av dem framgick varför de kriminella bedrägerierna tystats ner: Törnqvist förskingrade för att bekosta ett utsvävande liv, och - huvudskälet till hemlighetsmakeriet - han hade homosexuella kontakter.
För Margaretaskolan hade den definitiva punkten satts i februari 1977.