W & W
Hustrun är Roslagens vackraste ö, belägen precis vid människogränsen. Sommartid ett semesterparadis, men resten av året en ensam plats för öns två enda kvarvarande fastboende: den medelålders Ellinor Ingman och hennes gubbe på vinden, den ofärdige och otrevlige fadern Algot, som hon vårdar.
Ellinor är en kraftkvinna, van att göra allting själv "efter gammalt". Ön har ingen elektricitet – grannen Wollmar Engström la sig emot det, då för länge sedan, och så blev det inget av. Överhuvudtaget ligger det som ett intrikat osynligt rutmönster av olösta konflikter över Hustrun, gamla trätor ömt vårdade i generationer, nu till sist också ärvda av sommargästerna. Och kanske tog allt sin början redan en stormig marsnatt år 1914, när sju ungdomar från ön begav sig hemåt över isen efter en danskväll på en grannö, ledda av en ung man med kompass: Werner Engström.
Den dramatiska isvandringen bildar en mörk fond i Gunilla Linn Perssons mycket fina roman om Ellinor, kvinnan i skärgårdshavet, hemmadottern som blev kvar när alla andra gått till sitt. En gång hade hon en chans till ett annat liv. Men det var så länge sedan, hon varken kan eller vill minnas vad som hände då. Nu är hon här – och meningen med livet, tänker hon, den får man allt skapa själv.
Men så en vårvinterdag ställs allt på ända när en besökande fågelmålare från isorgelkusterna i Labrador kommer till ön för att måla ejdrar. Han är Herrman Engström, son till Wollmar som stoppade elektriciteten. Herrman minns allt det Ellinor har glömt. Undan för undan nystas så trådarna upp till det förflutna.
Gunilla Linn Persson har en förunderlig förmåga att mana fram en värld som är på en gång sagolik och fullkomligt verklig, gestalter som både är intensivt levande och nästan mytiska. Porträttet av Ellinor är lysande, hennes outsagda ensamhet och bortglömda längtan speglas i vårvinterns brytningstid i det karga, men så sköna, ölandskapet. I själva sin resignation är hon stark. "Pappa och jag. Vi är varandras fångvaktare." tänker hon. Samtidigt lyckas hon genom själva omsorgen om detaljerna i vardagssysslorna och sin starka relation till djur och natur, sin hemliga örtagård och sin undangömda vrå där hon bygger bo åt skärgårdens sista ådor, bevara sin integritet.
Parallellt, i de andra av berättelsens lager av tid som genomsläppliga vindlar sig och blandas i varandra, fortsätter ungdomarna från 1914 sin vandring över isen.
Gunilla Linn Persson har skrivit en underbar roman om mänsklig sårbarhet, om makt och vanmakt, där ytterst "vid människogränsen". Historien rymmer både tragik och humor, och berättas på ett språk som är skimrande vackert, på en gång lyriskt och jordnära.
Må "Hemåt över isen" finna många läsare.