Svenstedts unga år – en bra historia

Carl Henrik Svenstedt: Den lilla historien. Hur det började, en memoar

19 december 2014 11:11

Atlantis

”Tanken griper mig att skriva om Mig Själv. Att jag är En Bra Historia.”

Skrev Carl Henrik Svenstedt i sin dagbok i maj 1962.

Nu har han gjort det: första delen i en memoar. Fortsättning aviserad.

Åtskilliga böcker – och dokumentärfilmer – har det blivit under de drygt femtio åren efter dagboksanteckningen. Somligt har förstås handlat om ”Mig Själv”, så som sker i litterärt inklädd form. Avsnitt i den nya boken går tillbaka på bland annat Svenstedts två diktsamlingar (1986 och 1989) och ”Berättelser för Tina” (1991).

Härmed menas inte att det är texter som går i repris. (För övrigt: det är en författare obetaget att tillämpa återanvändning.) ”Den lilla historien” är stilistiskt ett enhetligt och väl genomarbetat litterärt verk.

”Hur det började” i korta kapitel med ettordsrubriker. Och korta okommaterade meningar. En staccatostil – av författaren kallad kubistisk eller anarkistisk – som ungefär på sid 25 börjar kännas knöligt tröttsam. Men jag vänjer mig. Märkligt nog skapar det här stilgreppet efterhand en speciell sorts intensitet och närvarokänsla.

Det har alltid förvånat mig att en del människor tveklöst kan peka ut avgörande ögonblick i sina liv. Som Svenstedt gör. Dock är det även objektivt sett klart att hans morfars bror haft mentorns nyckelroll: Karl Ivan Westman, ambassadör i Paris. Dit hämtades Carl Henrik som femtonåring ett sommarlov och där ska han långt senare bli chef för Svenska kulturhuset.

Den klassiska lärdomstradition han fostrats i har Svenstedt uppdaterat och kompletterat med sin egen tids litteratur, konst, film. Tydligt också mellan raderna. Här sätts inga ljus under ena skäppo.

Nu om boktiteln ”Den lilla historien”. Från franskans La petite histoire, historien återberättad med anekdoter och ironiskt insatta detaljer. Samt, enligt förlagstexten, med fokus på en person som skymtat bakom stora gestalter.

Jo, som en sådan figur vill Svenstedt, lika internationell som provinsiell, gärna träda fram.

Var det inte från hans nyutkomna andra roman, ”Invasionen”, som Ingmar Bergman plankade upplägget till sin film ”Skammen”? Och – tjolahopp – vilken genans för Wahlström & Widstrand att de missade Lars Norén, blivande storförfattare! Fast Svenstedt tipsat om att här stod en enastående ny poet i kulisserna!

Svenstedt var nämligen fingertoppskänslig redaktör för Litterära sidan i Svenska Dagbladet. (På den tiden var dagstidningar också viktiga kulturbärare.) Med uppdrag att locka dit unga författare. Och de stod i kö, alla de som sen blev sin generations stora namn. Inklusive Lars Norén. Från Lunds psykiatriska klinik kom ett brunt paket med dikter.

Detta som påminnelse om Svenstedts journalistiska karriär. Inledd för att finansiera eget skrivande, resor och filmande. Skildrad med många nöjsamma tidsdetaljer.

Svenstedt bockade och frotterade sig med de store. Men sin rabulistiska image har han alltid vårdat. Som obunden intellektuell framhåller han gärna (inte utan koketteri) sin fattigdom. Anständig lön bara åren mellan 60 och 70 som ”fuskprofessor” i konst och kommunikation nere i Malmö.

Barndomskapitlen hör till bokens starkaste. Personligt utlämnande blir Svenstedt när han skriver om sin förstfödde sons död. En blue baby som aldrig fick ett liv motsvarande de pretentioner hans far i fantasin ställer på det.

Tidsdistansen och anekdoterna ger denna memoar gott underhållningsvärde. Men redan i trygg prästgårdsidyll lurade mörkret och döden. Krigets hotande skugga också i östgötskt bonnland.

Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!
Gun Zanton-Ericsson