BOK
Sigrid Rausing
Anteckningar från en kolchos
Övers: Lena Karlin och Sigrid Rausing
Bonniers
Under ett år, 1993–94, bodde och arbetade Sigrid Rausing på en före detta kolchos i byn Birkas i västra Estland. Hon var där för att samla material till en socialantropologisk avhandling om minne och historia. Nu, tjugo år senare, har hennes upplevelser också blivit till en vacker och vemodig memoarbok; en meditativt långsam, tankfull berättelse om ett litet land i Europa, dess historia och dess människor.
Anknytningen till Sverige är tydlig. Estland stod under lång tid, från 1500-talet till 1700-talet, under svensk ockupation. Men redan under tidig medeltid flyttade de första svenska bönderna och fiskarna till Estland och grundade en minoritetsbefolkning som kom att förbli där ända till andra världskriget, när nästan alla svenskar deporterades eller flydde. I dag är halvön Nuckö, där Birkas ligger, vänort till Åtvidaberg.
Det är alltså till en plats som på flera sätt bär spår av Sverige, som Sigrid Rausing kommer. Barnen är klädda i svenska skidjackor och mössor, skänkta som bistånd. Också naturen påminner henne om den svenska – skogarna, ljuset, skuggor och dagrar. Samtidigt är Sovjettiden allestädes närvarande med den tomhet den lämnat efter sig. Rader av vakttorn vid havet, "glömda platser som förföll, stilla fattigdom". Och författaren reflekterar: om också Sverige hade blivit sovjetiskt efter kriget, då var det ungefär så här det skulle sett ut några år efter murens fall.
"Anteckningar från en kolchos" berättar om en svunnen värld, en bygd där dåtiden är förbi och framtiden ännu inte infunnit sig. Den är på en gång en lärorik historielektion om ett av våra närmaste grannländer, och en suggestiv, lyrisk betraktelse över tidens gång och människans villkor. Den går mig till sinnes. Av dess människoporträtt kommer jag allra mest att minnas skildringen av den fattiga, liksom urtida gamla kvinnan Ruth, ensam i sin stuga vid en äng i skogen.