Mörk brygd att drunkna i

Johanna Holmström Hush Baby

15 maj 2015 10:54

Norstedts

I Vråkören, en förort till Helsingfors och en gräddhylla vid havet utspelar sig den finlandssvenska författaren Johanna Holmströms nya roman, eller, med förlagets ord, "Nordic noir-thriller". Hit, till sitt barndomshem och sin mor Henrika återvänder en höstdag barnpsykologen Robin. Hennes förflutna är kantat av sorger; störst av dem alla den efter storebrodern Lukas, som dog för sjutton år sedan. Lukas var en främmande fågel, en narkoman och hbtq-person som, vilket Robin sakta och smärtsamt inser, blivit sexuellt utnyttjad i hemmet som barn.

Men det är långt ifrån allt. Snart blir Robin också varse att det bakom de lyxiga villornas fasader råder en spänd, närmast ångestriden stämning bland både vuxna och barn. En vådaskjutning med dödlig utgång har inträffat. Henrika är på kant med hela samhället, kallas för "häxan" och utsätts för regelrätt förföljelse. Barnen leker underliga lekar i myren i skogen intill. Och alla lever i skräck för "armborstmannen", han som för länge sedan dödade sina föräldrar med ett armborst, och som nu är släppt ur fängelset.

Armborstmannen lär vara en autentisk gestalt, som en gång härjade i Helsingforstrakten. Också andra trådar i berättelsen har sin grund i en dyster verklighet, som droghandel och handel med mänskliga organ. Hur långt är man som förälder egentligen beredd att gå för att rädda sitt eget barn, när man har ekonomisk möjlighet att köpa till och med livet självt?

Av detta, och av den glassiga överklassmiljön, detaljerat och nästan njutningsfullt skildrad med sina panoramafönster,sidenpyjamasar och persiska mattor, tillreder Johanna Holmström en mörk brygd som det är lätt att drunkna i. Trots att Robin egentligen inte är någon särskilt realistisk huvudperson – hennes sinnesnärvaro och ofelbara förmåga att vinna allas förtroende är närmast övermänskliga – så vill jag gärna veta hur det går för henne. Boken är spännande ända till sista sidan, låt vara att sammanhangen mot slutet när allt ska knytas ihop blir väl krystade.

Jag fångas också, av och till, av Johanna Holmströms språk. Oftast är det enbart effektivt, rakt och utan större finesser. Men så ibland flammar det upp i fantastiska bilder av stämningar och miljöer, och blir närmast fenomenalt. Mera sådant i nästa roman!

Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!