Mats Strandbergs nya rysligt bra

Mats Strandberg: Färjan

6 oktober 2015 15:34

Norstedts

Sedan Mats Strandberg började läsa Stephen King som tioåring, och på kuppen fick både mardrömmar och stresseksem, var han fast för skräckgenren. Nu följer han upp jätteframgången med Engelforstrilogin (tillsammans med Sara Bergman Elfgren, 2011–2013) med en ny roman, "Färjan".

Och ja, nog märks det att Strandberg suttit vid skräckmästaren Kings fötter. Utan att jämföra de båda kan man konstatera att höstens roman är en klassisk skräckis som delar både styrkor och svagheter med andra inom samma område, men som ändå väl står på egna ben.

Författaren börjar med att rigga en för många välbekant scen; Baltic Charisma, en finlandsfärja lite på dekis, full av förväntansfulla passagerare som också de, i många fall, har sett sina bästa dagar. Den pensionerade läkarsekreteraren Marianne har flytt sin ensamma lägenhet för ett äventyr, kompisarna Zandra och Madde, fast beslutna att festa natten igenom, de tolvåriga kusinerna Abbe och Lo, den åldrande kvinnokarlen Göran.

I baren står bartendern Filip redo för sin utmattande åttonde resa i rad, och karaokeledare är den före detta schlagerstjärnan Dan, hög på droger och uppfylld av bittert hat mot omvärlden som inte ser hans verkliga storhet, men som han måste charma varje kväll, för det är färjan som är hans liv nu. Utan den har han inget. Bland passagerarna finns också en hårt sminkad svartklädd kvinna, kringvärvd av en underlig söt lukt, åtföljd av en blond liten pojke i röd munkjacka.

De är hungriga, kvinnan och hennes son. Men det är inte precis den vanliga buffén de riktar in sig på. Snart är den jättelika färjan ett klaustrofobiskt inferno, mitt i natten, mitt ute på Östersjön.

Svagheterna i boken, som jag ser dem, är att författaren inte riktigt klarar av att själv behålla överblicken i det megakaos som bryter ut, vilket blir förvirrande för läsaren. Lite rörigt och omständligt är det också i bokens början, när en mängd personer ska introduceras. Och så det som är mera regel än undantag inom skräckgenren: inflationen i våld, blod och äckel, som särskilt i mitten av romanen gör att handlingen trampar vatten (ursäkta uttrycket!) och faktiskt ett tag blir ganska tråkig.

Men styrkan i "Färjan" är att Mats Strandberg lyckas skapa den vardaglighet och realism som blir själva den nödvändiga fonden för det hemska som sedan tar vid. Han befolkar sitt inferno med vanliga människor som läsaren kan känna igen sig i, och låter det utspelas till ackompanjemang av gamla välkända schlagers – inte olikt John Ajvide Lindquists "Himmelsstrand" (2014). Han lyckas sätta ljuset både på situationens sjaskighet – snabbsex i korridorerna, fylla – och på sårbarheten, det rörande hos människorna som befinner sig i den.

Barndomsmonster som blir verklighet; någonstans, i en glömd drömvärld, bär vi nog alla dem med oss. Mats Strandberg väcker dem till liv. När berättelsen är som bäst, är den riktigt rysligt bra. Men gärna lite färre klippande tänder nästa gång, tack!

Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!
Anna Rudberg-W