Boken om Hans Hermansson är föredömligt rikt illustrerad. Gunnar Lindqvist ger en initierad beskrivning av denna vår vördade östgötakonstnärs levnadshistoria. Den som kan ge förklaringar till både konstnärligt uttryck och motivval. Om uppväxten i en statarfamilj med sju bröder på gården Gottorp i Svanhals. Om studier på konstskolor i Stockholm och senare på Valand i Göteborg 1954, först för den europeiskt orienterade Endre Nemes och senare för den mer provinsiellt tolerante Torsten Rehnqvist. Om inspiration från Inge Schiöler och Edward Munch.
Om resestipendium till Bryssel och stark beundran av konstnärer som Nicolas de Stael, Wilhelm de Kooning och Asger Jorn. Den egna familjebildningen och kampen för brödfödan finns också med i Hans Hermansson konstnärliga utveckling.
Det som också banar väg för hans långa lärargärning, och hans roll som pionjär vid bildandet av konstlinjen på Lunnevad folkhögskola. Därutöver många kurser, bland annat i hans nuvarande hem och ateljé i Hultekil i Västra Harg.
I den omsorgsfulla levnadsteckningen, som även tar upp Hans Hermanssons utställningar, utsmyckningsuppdrag och kampen för konstnärernas villkor, så fångar Gunnar Lindqvist även upp de "stilbrott" som ledde till ett socialrealistisk motivval i slutet på 60-talet och "Teckningarnas tid" i början på 70-talet. Dock utan att konstnären lämnar sitt "omutliga" sökande efter ett ärligt förmedlande av inre upplevelser i förhållande till den yttre verkligheten. Vare sig det handlar om återgivande av natur eller människor.
De många bilderna som illustrerar Hans Hermanssons mångsidiga konstnärskap är alltså denna boks största kvalitet.
Texterna förväntar jag mig ska leda mig in i och fördjupa upplevelsen av hans bilder. Men Bo Borgs artikel om målningen "Ett sommarlandskap" och Bia Mankells om "Självporträtt" hjälper mig inte mycket. Det känns mer som om det handlade om artikelförfattarnas egna konstkritiska eller konstvetenskapliga projekt. Stefan Hammenbecks intervju kan dock tillföra något i förståelsen av Hans Hermanssons konstnärliga gärning.
Den gode konstciceronen är dock Bo Sylvan. Hans artikel "Minnet, fotografiet, tiden" ger en hisnande fördjupning i Hans Hermanssons målningar "Immi Grant" och "Gammal". Båda handlar om skapelseprocessen och ger en fantastisk fördjupning av hur den är beroende av konstnärens minnesmättade känsloförhållande till sitt motiv. Det ger en fin ingång till hur vi betraktare ska fördjupa oss i Hans Hermanssons bilder. Vare sig det handlar om den fantastiska kolorismen i naturmotiven, de existentiellt nerviga teckningarna eller den rika symbolismen.
