Har just läst ut Svante Nordins stora, välskrivna biografi "Sven Stolpe, blåsten av ett temperament" och nu riktigt sörjer jag att den är slut. Både vår recensent Jakob Carlander och ledarskribenten Christian Dahlgren har ju också hyllat den i Corren.
Tänk så stor han var Stolpe, tv-mässig, vildsint, spränglärd, rolig och säkert många gånger lika orättvis i sina utspel som sin dotterson Alex Schulman. Nordin skriver: "Hans vilja till ödmjukhet var stor och uppriktig, hans förmåga begränsad. Självhävdelsebegäret var desto starkare utvecklat".
Han skulle passat fint i vår tid. Men är väl i stort sett bortglömd.
Annat var det i början av 1980-talet då jag var ung reportervalp i Östergötland. Han bodde i Malexander då och stod på listan över såna man skulle ringa när det var dags för kändisenkät.
Han svarade alltid likadant: " Nej, jag ger inga intervjuer annat än till författarförbundets taxa och förresten är Correspondenten en riktig skittidning."
Då tackade man och la på. Men inte min gamla kollega Allan Hall, han stod på sig och sa på sin släpiga östgötska:
" Nä, nu får du skääärpe dej, det där var ju för 10 år sen, ungefär samtidigt som du börja´ bli seniiil!".
Det gillade den gamle rallarsvingaren som gav Allan den sista stora intervjun i Corren, sen flyttade Stolpe tillbaks till Värmland, där han bott förut.
(Ursäkta om ni känner igen den här historien, vi har berättat den förut i Corren, men för bra länge sen).
Jag minns en samling i aulan på mitt gymnasium just i Värmland, då Stolpe var gäst. Han var en fantastisk talare, säger alla, men det fattade inte jag och mina kamrater, obildade lantisar som vi var. Min enda minnesbild är att han blev irriterad och bankade med käppen i golvet och när han drog över tiden och vi var tvungna att springa till våra skolbussar (vi hade långt till skolan) så skällde han ut oss.
Men jisses så många böcker han skrev, så många artiklar, så många föreläsningar han höll, han introducerade franska författarskap och lyfte fram kvinnor som den heliga Birgitta och drottning Kristina. Romanen "I dödens väntrum" minns jag att jag läste och älskade. Han doktorerade, han konverterade och blev katolik. Och han ligger begravd i Vadstena med sin hustru Karin. Bara en sån sak.
Hustrun, ja. Är det något jag saknar i "Blåsten av ett temperament" så är det kvinnorna. Det är män, män, män – alla dessa offentlighetens riddare som fäktar sig igenom 1900-talet med knutna flugor och skarpvässade pennor. It´s a man´s world. Stolpe hatar Olof Lagercrantz, Eyvind Johnson och blir osams med många andra.
Jag kan omöjligt se mig själv, eller mina många nutida kvinnliga kollegor, som del av denna värld och jag är glad att den är borta.
Till sist ringer jag Stolpes yngsta barn, Lisette Schulman (född 1951), och frågar om hon inte tycker att hennes mamma får för lite plats i boken. Det tycker hon inte. Däremot gillar hon boken, den ger en "rimlig, rättvis och sansad bild" av pappans verk, säger hon helt kort.
Själv blir jag ändå väldigt nyfiken på Karin Stolpe, översättare och medlem i författarförbundet, mor till de fyra barnen. I biografin får man veta att hon hade en affär med Olof Lagercrantz, att äktenskapet krisar och kortfattat nämns att "nya män kom i Karins väg". Oj, sådant brukar ju vara förbehållet de stora männen, som gärna kokotterar med det i tv och memoarer.
Här hade jag velat läsa mer om både Sven och Karin Stolpes bevekelsegrunder och tankar om livet utanför parnassen. Det riktiga livet med mänskliga relationer.