Förra gången det begav sig 2014 röstade 51,07 procent av de röstberättigade svenskarna i EU-valet. Vilket var ett hyggligt stort deltagande med EU-mått mätt. Svenskarna låg nästan nio procentenheter över det totala valdeltagandet i EU:s 28 medlemsländer. 51,07 var också Sveriges bästa resultat sedan 1995 vilket var det första valet för vår del.
Att välja ledamöter till ett EU-parlament är en vana som i år 2019 har 40 år på nacken. För varje val som hållits sedan 1979 har valdeltagandet sjunkit så sakta från 61 och till 42 procent. Vilket inte är så konstigt. När valen genomfördes första gången bestod EU av nio medlemsländer, varav en del hade och har röstplikt i sina konstitutioner. Nu består klubben av 28 medlemsländer. Många av de länder som tillkommit är nationer där den representativa valdemokratin inte har särskilt långa traditioner; om ens några traditioner alls.
Normen i flera av de länderna har varit kommunism och korruption snarare än demokrati och tillit. Valdeltagande runt 20–30 procent i valen till EU-parlamentet är snarare regel än undantag i flera av dessa länder.
Sverige var till att börja med djupt splittrat i synen på medlemskapet i EU. Valdeltagandet blev därefter de första gångerna. 1999 var jag själv kandidat. Då stannade valdeltagandet på 38,84 procent. Jag minns hur pinsamt det kändes. På valnatten åkte jag nattåg ner till Malmö för ett jobb jag skulle göra där. Nej till EU-aktivister i Malmö hade ägnat natten åt att med färgkritors hjälp pryda gator och vägar med budskapet: ”38 procent – hahaha!”
Det var bara att tugga i sig. 2004 blev det ännu sämre valdeltagande. Sedan har det vänt uppåt. Förhoppningsvis fortsätter trenden i den riktningen även i år.
Samarbetet i EU är viktigt. Som jag ser det är det allra viktigaste att samarbetet i Europa sköts på ett sådant sätt att länderna håller ihop – står ut med varandra – och effektivt stänger dörrarna för eventuella konflikt- och krigshetsare ute i terrängerna.
Det uppdraget kan inget enskilt land axla. Just i den frågan bor därför EU:s storhet. Olika partier kan lägga in olika sakfrågor i fundamentet av vad som binder länderna samman i en enhet snarare än vad som splittrar och stöter bort. Frihandel, energi, järnvägar, rörlighet, värnandet av yttre gränser står högst på min sammanhållningslista.
Widar Andersson är chefredaktör på Folkbladet och socialdemokratisk krönikör i Corren. widar@folkbladet.se