Det allmänna pensionssystemet i Sverige är ett fundament i den socialdemokratiskt präglade välfärdsstaten. Omfördelningen mellan hög-, låg- och nollinkomsttagare är smått enorm i jämförelse med hur människor har det i många andra länder. Tillsammans med de stora socialförsäkringarna för arbetslivet – sjuk-, arbetslöshets- och föräldraförsäkringarna – bildar ålderspensionssystemet en trygg plattform för livet i Sverige.
Förmånernas "baksida" är att de måste matchas mot motsvarande plikter och intäkter. Att Sverige ligger i toppskiktet i skatteligan är ett uttryck för att vi också ligger i toppskiktet när det gäller omfattningen av skattefinansierad och omfördelande välfärd.
De sex "regeringspartierna" – alla utom Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna – kom förra veckan överens om att öka på pensionssystemets arbetsplikter och skatteintäkter. Det mest intressanta i förslaget är att medellivslängden görs till en "riktålder" för pensionssystemet. Tanken är att vi efter denna reforms fulla genomförande 2023 inte längre ska behöva traggla årtal i pensionsdebatten. De årtal som nu – för sista gången? – stöts och blöts i den politiska diskussionen är dels att den nedre åldern för att få börja ta ut förmåner från den allmänna pensionen höjs från 61 och till 64 år, dels höjs den lagstadgade rätten att jobba kvar från 67 och till 69 år.
Bortom 2023 är det tänkt att den nya riktåldern istället ska reglera behovet av årtalsjusteringar. Formeln lyder: Lever vi längre så arbetar vi längre. Vilket väl ingen kan argumentera emot på ett vettigt sätt. Självklart är detta "vi" som utgör det stora ålderspensionskollektivet brokigt sammansatt. Somliga kommer med glädje att arbeta till 88 års ålder. Andra kommer inte att ha registrerat en enda beskattad arbetstimme den dagen då döden kommer och hämtar dem. Så är det. Huvuddelen av människorna kommer emellertid att streta på i sina jobb i många beskattade år. Det är denna huvuddel som inte får bli för liten om systemet ska vara stabilt.
Självklart finns det invändningar från såväl fack som arbetsgivare. Konstigt vore det annars. Någon punkt går säkert att fila på. Men som sagt. De sex regeringspartierna bör applåderas för att ha tagit sig samman och återigen enats i tunga samhällsfrågor. Införandet av riktålder är helt rätt.
Widar Andersson är chefredaktör på Folkbladet och socialdemokratisk krönikör i Corren. widar@folkbladet.se