De flesta människor som ser och hör om de små barnen som sitter i fattigt torftiga uppsamlingsläger i Syrien/Irak känner nog ungefär likadant: "De stackars barnen måste räddas därifrån. Gör något någon!" Den "någon" som skulle kunna göra "något" är i första hand barnens svenska föräldrar – om de är i livet – eller om det finns anhöriga som kan göra insatser. Det är inte förbjudet att återvända till Sverige för de barnfamiljer som så önskar. För de barn som saknar relevanta anhöriga kan det däremot behövas insatser från staten.
Vilket är en grannlaga och sammansatt uppgift som noga bör övervägas och planeras.
I ett stort reportage i Dagens Nyheter från ett läger i norra Syrien med många svenska barn (14 april) visas på mixen av känslor och problematiska sakförhållanden. DN:s Niklas Orrenius och Lotta Härdelin bjuder läsarna på fältjournalistik av hög klass. De har mött föräldralösa små barn som på klingande göteborgska ber om att få följa med hem till Göteborg. DN samtalar med anhöriga från Sverige som försöker hjälpa sina barn och barnbarn bort från eländeslivet i lägren. Vi får träffa kurdiska makthavare som kontrollerar den del av Syrien där de svenska barnens läger är. DN träffar en läkare från Märsta som sedan länge är på plats i området för att hjälpa yazidier som drabbats mycket hårt av IS terror.
Enligt uppgifter finns det runt 60 svenska barn i två läger i området. Papporna är döda eller borta ur bilden på annat sätt. 25 svenska mammor finns i livet och i lägren. Mammorna är enligt uppgift ännu IS-trogna. Vad sker nu; utöver stadigt höjt humanitärt bistånd till lägren?
Sannolikt pågår intensiva förhandlingar mellan svenska UD, Syriens regering, USA, andra EU-länder och mer informellt med kurderna i området. Fastslaget svenska barn som är föräldralösa kommer förmodligen ganska snart att kunna tas ut ur lägren. Sedan blir det svårare. Om hemkommunerna tvångsomhändertar barnen från de IS-trogna mammorna så vill det verkligen till att staten är beredd att ta ett fullt och helt ansvar för barnen under lång tid.
Jag hoppas att regeringen inte låter sig mediehetsas till halvmesyrer. För barnens bästa; tänk efter före.
Widar Andersson är chefredaktör på Folkbladet och socialdemokratisk krönikör i Corren.