Häromkvällen var jag inbjuden till Socialdemokraterna i Söderköping. Ett tjugotal medlemmar hade mött upp i den fina möteslokalen en trappa upp ovanför biblioteket i Stinsen. Min medverkan var en del i en miniserie av två möten där temat var ”Vad är socialdemokratin nuförtiden?”
Det första mötet hölls för ett par veckor sedan. Då gästades S av en vänsterman som odlade det som i mina ögon är myter om att Socialdemokraterna har gått till höger och att det är därför det går ”dåligt”. Enligt det korta referatet som jag fick mig till livs så hade Labour i Storbritannien använts som ett slags bevis för att det går bättre för S när partiet ”återgår” till att vara ett vänsterparti.
Jag begriper inte för min del hur någon vuxen och erfaren person kan se saker och ting på det viset. Det var med Tony Blair 1997–2007 som Labour skördade sina största framgångar någonsin. Ett modernt och socialt inriktat ledarskap som hade stort stöd hos medborgarna under lång tid. Blair är den premiärminister från Labour som har suttit längst, den ende person som har lett partiet till tre på varandra följande valsegrar och den ende Labourpolitiker som har suttit flera hela perioder i rad som premiärminister. Politiskt presterade Blairs regeringar många stora och betydelsefulla reformer och investeringar framförallt när det gäller sjukvård och utbildning.
Dagens Labour är åter i opposition och har åter ett hopplöst ledarskap som hittills i vart fall hellre tuggar teser än ger sig i kast med verkligheterna. Det förefaller mig obegripligt hur någon kan uppfatta detta Labour nu som ett bättre Labour än Labour då?
Vi talade en del om detta på mötet i Söderköping. Det som skiljer agnarna från vetet i sådana här sammanhang är ofta inställningen till behovet av att vinna val i relation till behovet av ideologisk renlärighet. För socialdemokratin står solklart möjligheten att vinna val över ideologisk renlärighet. Vilket inte är det minsta konstigt. Och vilket heller inte har något med ideologisk förflackning att göra.
Allt är självfallet inte tjohej och tjoho. Men saker och ting kunde ha vart mycket sämre. S är det största partiet, har en bra tillväxt på duktiga (makt)politiker och har goda chanser att vara delaktiga i kommande reforminsatser för ett ännu bättre Sverige här framöver.
Widar Andersson är chefredaktör på Folkbladet och socialdemokratisk krönikör i Corren. widar@folkbladet.se