Den stora faran för Moderaterna och Socialdemokraterna är att båda partierna nu är på väg att gå vilse i den riktiga politiken. De riktar in sina valrörelser på den fallna Decemberöverenskommelsens definition av parlamentarisk majoritet: Största partikonstellation ska tillåtas bilda regering. Får Alliansen säg 35 procent och S-MP-V 34,5 procent så ska Anna Kinberg Batra väljas till statsminister och utse en regering. Och med ett omvänt resultat kan Socialdemokraterna fortsätta att regera.
Effekterna av dessa vägval syns redan alltmer tydligt. Inget av de båda stora partierna visar längre något större intresse för helhetens behov av uppgörelser i tunga och svåra frågor. Det är den egna tredjedelen av valmanskåren som ska omhändertas. Socialdemokraterna bryr sig inte längre om att föra en politik som eventuellt kan intressera väljare från Moderaterna och Sverigedemokraterna. Man går i stället all in på vänsterspåret. Vilket på ett skruvat sätt blir rationellt eftersom siktet är inställt på Decemberöverenskommelsens målsnöre.
Tanken på att bilda riktiga majoritetsregeringar är borta. Vilket är det enda sättet att förklara varför till exempel civilminister Ardalan Shekarabi – ett av regeringens mer liberalt upplysta och pragmatiska statsråd – stundom låter som en hårdför halvkommunist från anno dazumal. Eller som förklarar varför LO och Kommunal – organisationer med annars sansade ledningar – nyligen beslutade att kasta in ytterligare fem miljoner av medlemmarnas pengar för att försörja vänstersajten ”Politisms” oseriösa propaganda.
Moderaterna är om möjligt än mer robotiserat inställda på att ”segra” enligt de konstlade begrepp som Decemberöverenskommelsen rymmer. Alliansvård står högst och ohotat på programmet. Tanken på att försöka göra kännbara inbrytningar i de socialdemokratiska och sverigedemokratiska lägren har övergivits till förmån för chansen att Alliansen ska kunna bli några tiondelar större än S, V och MP. Risk- och skademinimering är i centrum.
Vi kan därför se fram mot en valrörelse där S och M kommer att försöka rigga en arena där de bråkar om allehanda ting som de tror är bra för den egna tredjedelsmobiliseringen och där de låtsas som om Sverigedemokraterna inte finns.