Det går ännu inte att överblicka konsekvenserna av den väldiga vågen av berättelser och avslöjanden om sexuellt våld och maktmissbruk som genereras av #Metoo. Jag tror dock inte att det är överord att påstå att det är något genuint samhällsförändrande som pågår framför ögonen på oss.
På de öppna samhällsscenerna duggar skandalerna och avgångarna tätt. Mediehusen i Stockholm attackerar varandra med hätska utfall och anklagelser på ett sällan skådat sätt. Klockan tycks klämta för ursäktande attityder av typen ”Han beter sig som ett jävla svin men han skriver så bra”. Liknande gränsdragningar präglar uppenbart artist- och kulturbranscherna. Det ”stora geniets” position är inte i fara men det stora geniet vars geni tidigare har fått ursäkta hans övergrepp och förnedranden; det geniet är förhoppningsvis rökt.
Interiörerna som avslöjas inifrån Svenska Akademien känns helt verklighetsfrämmande. Skandalen på den Nobelprisutdelande akademin är också riktigt maktnära. Förövaren har tilldelats en förtjänstmedalj av staten. Enstaka politiker och direktörer i offentlig tjänst har fått lämna sina uppdrag på grund av sexuella trakasserier av olika slag. Det kommer säkert fler. Den samhällsförändrande kraften i #Metoo är framförallt att beteenden som chefer och politiker tidigare ursäktat och/eller försökt dölja; de kommer nu fram i dagen eftersom att kvinnor sporrar varandra att berätta.
Det här kommer kort sagt inte att rinna ut i sanden. Jag känner mig i och för sig osäker på hur pass långt ut och djupt ned i samhällskroppen som #Metoo är en så kallad snackis? Ett antagande lika så gott som något annat kan väl vara att i vart fall några miljoner av oss här i Sverige nu går och rannsakar oss själva och funderar på om man själv är en del av det här förtrycket. I vart fall gör jag det såväl som man och människa och som chef. Jag vet också genom samtal att många andra män och kvinnor gör samma sak.
#Metoo betydelse är inte främst skandaler och spektakulära avgångar. Det viktigaste och på sikt samhällsförändrande är att blundandets, ursäktandets och det skamset tigande samtyckets dagar är räknade.
Widar Andersson är chefredaktör på Folkbladet och socialdemokratisk krönikör i Corren. widar@folkbladet.se