Önskan att nå fram till den växande befolkningsandelen som kommer från muslimska länder kan få partier som egentligen vet bättre att börja betrakta en (1) muslim som ett slags representant för alla muslimer. Vilket är så tokigt att klockorna stannar.
Alla partier lider mer eller mindre av representationsnojan. Det går väl an om det är Linköpingsbor eller pensionärer som ska ha in "sina" representanter; det är van och beprövad mark för partierna. När det kommer till muslimer blir det kinkigare. Hösten 2013 var det Socialdemokraterna som ställde till det för sig. På partikongressen valdes Omar Mustafa – som vassa medier snabbt avslöjade extremistiska böjelser hos – in i partistyrelsen. Så angeläget var det att få in – den partipolitiskt relativt oprövade – Mustafa att nuvarande superministern Ylva Johansson åkte ut ur partistyrelsen för att ge plats för honom!
De senaste dagarna är det vårt arma miljöparti som har kastats runt i den islamskt religiösa centrifugen. Först den tidigare bostadsministern Mehmet Kaplan som fick lämna regeringen med buller och bång sedan det visat sig i öppen dager att alla tidigare och förnekade tecken på islamism och antisemitism visade sig vara sanna.
Sedan riksdagsersättaren Yasri Khan som i en intervju med TV4 dels i praktiken instämde i Kaplans antisemitism och dels – av religiösa skäl – inte ville ta reportern Ann Tiberg i hand. Han är generalsekreterare i föreningen "Svenska muslimer för fred och säkerhet" och var intill alldeles nyss valberedningens kandidat till en plats i Miljöpartiets styrelse. Efter uppståndelsen har Yasri Khan – precis som tidigare Omar Mustafa – stigit av både kandidaturen och partiet.
Miljöpartiets ledning tycktes inledningsvis vara helt omedveten om vad som höll på att hända med deras parti. Även människor som vet bättre – till exempel förra språkröret Peter Eriksson – skyllde upprört händelserna på media och på islamofobi. Ingen tycktes undra över hur det gick till när Miljöpartiet plötsligt framtonar som ett mer religiöst och teokratiskt parti än vad KD någonsin har varit.
Den bästa medicinen mot sådana här tokerier är förstås att sluta se människor som representanter för något annat än sin egen person och kompetens. Och att se till att inte snubbla på Gud i politiken.