Häromkvällen hade jag förmånen att få dela gemenskap med ett 80-tal personer på Boka i Grytgöl. Jag var inbjuden att tala till våren. Vilket jag också gjorde vid halvtiotiden på kvällen med den mäktiga eldens värme i ryggen.
Jag talade något om vårens särställning bland årstiderna. När vårsol, småfågelsång, tussilago och skira björkar får oss att blicka framåt kan det vara lätt att glömma och förminska de andra årstiderna. För balansens skull slog jag därför ett slag för det beständiga, det som finns kvar när förnyelseruset lagt sig. Hösten när vi samlas för att minnas och ära våra döda, vintern som inleds med Luciafirande och ljusdyrkan och sommaren med sina midsommarlustar. Allt detta bildar ett beständigt pågående skeende som länkar samman generationer med generationer och de ännu ej födda med de nu levande och de nyligen avdöda som någon ännu minns.
Våren är ett kort bloss i jämförelse med det beständiga. I mitt tal tog jag tre exempel på beständiga strukturer som ännu formar många av oss:
1. För inte alls så länge sedan hade vi en regering som satt i 44 obrutna år; ett rekord som jag tror är oslagbart inte minst i åtanke på att vad som troligen väntar efter nästa val är något som kanske sitter ett halvår eller två.
2. Kungen som nu suttit längre på sin tror än någon annan svensk kung eller drottning som vi känner till. Det förra rekordet hade Magnus Eriksson - sonson till Magnus Ladulås. Magnus Eriksson föddes på våren 1316 och redan vid 3 års ålder kung av Norge och Sverige. Inte illa. Han var också under en period kung av Skåne.
Han satt 44 år och 223 dagar på Sveriges tron. 26 april i år gick vår egen kung Carl den XVI Gustav och slog det rekordet. Han har denna dag suttit 44 år och 236 dagar som kung.
3. Sist men inte minst framhöll jag Gösta Johansson och hans föreningsvänners 45 år som arrangör av vårfirandet ute på Boka i Grytgöl. Denna valborgsinstitution gör det möjligt för människor att sjunga de gamla fina valserna till dragspel och gitarr, sitta och prata med människor som man inte sett på ett år, på tio år, sedan i går eller kanske aldrig.
En trygg och beständig ram för vårliga förhoppningar om en bra och kanske lite småsprittande framtid.
Leve våren. Snart är det höst.
Widar Andersson är chefredaktör på Folkbladet och socialdemokratisk krönikör i Corren. widar@folkbladet.se