Vad är konservatism? Nyligen hade jag glädjen att snubbla över ett lysande svar på just den frågan. På SvD:s ledarsida diskuterade Per Gudmundson krisen inom Svenska Akademien. Läs och njut: "Nu reses krav på nya stadgar. (--) Till och med val på mandatperioder. Att anpassa Akademien till vår tid. Men vår tid är inte nödvändigtvis mer än en parentes i historien. Att ändra stadgarna vore att minska institutionens tyngd, och öka den flyktiga tidsandans inflytande."
Akademiens öde lämnar jag för stunden därhän. Det är det konservativt försiktiga perspektivet jag vill lyfta fram. Den av människor styrda utvecklingen i världen kan betraktas som en brottningsmatch mellan konservatism och liberalism.
För egen del upplever jag mig som en mix mellan de båda åskådningarnas kamp inom socialdemokratin. Uppväxten i det mycket socialdemokratiska brukssamhället Olshammar var genuint konservativ. Tiden i ungdomsförbundet SSU pendlade mellan liberalt anstruken förnyelse och folkrörelsekonservatism.
I mer vuxen ålder präglades mitt starka friskoleengagemang av liberala lidelser; ett engagemang som numer antagit mer konservativa färger typ kasta inte ut barnet med badvattnet; låt inte den flyktiga tidsandan med vänstermakt över socialdemokratin få för stort inflytande.
Invandringsfrågan är hos mig även den präglad av de två stora världsvärderingarna. Å ena sidan ett starkt liberalt patos för öppenhet, rörlighet och för enskilda människors möjlighet att genom ansträngningar – till exempel migration – kunna förbättra sina livschanser. (Göran Perssons varningar för "social turism" 2003 var svårsmälta för mig.) Å andra sidan en stark konservativ övertygelse om vår generösa välfärdsstats inbyggda behov av begränsad invandring.
I unga år kom jag att fastna för arbetarförfattaren Rudolf Värnlunds (1900-1945) romanfigur Leo Fasth. Leo var en ung revolutionär som ville ha allt nu och som stångade pannan blodig mot mer konservativa socialdemokrater som satt i gungstolen och sa "Vänta och se. Vänta och se". Jag gillade Leo; drömde att jag var som han. Men jag visste att gungstolssossarna skulle få rätt. Leo vandrade för långt i den flyktiga tidsandans riktning. Han blev en vandrare till intet.
Widar Andersson är chefredaktör på Folkbladet och socialdemokratisk krönikör i Corren. widar@folkbladet.se