Jag har nyligen återvänt från en dryg vecka i Mexico City. I denna väldiga stad domineras stadsbilden av gammal och ny bebyggelse och av trafikinfarkter. Jag talar med en bekant som bott och arbetat i staden i snart tre år. Han har en bil där medelhastigheten mäts. Hans historiska medelhastighet är 18 kilometer i timmen under det senaste året.
Trafikinfarkten är en bra ingång till en krönika här i Corren om riskerna med ”enkla jobb”.
På de stora avenyerna som till exempel Insurgentes och Reforma står trafiken ofta helt stilla. Vid rusningstid är stillaståendet regel. Men med uppskattningsvis fem miljoner bilar i cirkulation i staden kan det proppa ihop sig när som helst på små och stora vägar och trafikleder.
Trafikeländet har skapat underlag för en antagligen ganska stor informell arbetsmarknad av ”tredje världen-modell”. Vid varje känd stoppropp i fordonsflödet strömmar försäljare ut på vägen och går mellan bilarna ropande och visande upp sina varor och tjänster. Vatten, godis, smycken, cigaretter, golvlampor (!), kläder och fönsterputsning är ett axplock av vad jag själv ser erbjudas.
Försäljarna i trafiken jobbar – likt de flesta mexikaner – hårt och mycket. Inget snack om den saken. Problemet är att väldigt många människors långa och hårda arbetstimmar binds till mycket lågproduktiva och lågavlönade arbeten. Allt detta ”fattigmansarbete” är inte bara tungt och slitsamt för de enskilda människorna. Även för Mexico som stat och samhälle utgör det utbredda ”enkeljobbandet” ett växande problem för tillväxten och för demokratiseringen.
Det som driver utvecklingen är till stora delar ett offentligt utbildningssystem med mycket stora brister och en ständig påfyllnad av väldigt lågutbildade människor från landsbygden i Mexico och övriga Sydamerika.
Sverige bör se upp. Vårt läge är förvisso annorlunda och bättre än Mexicos. Men blundar vi för problemen med tiggeri, för framväxten av flera andra fält för informella enkeljobb och för den mycket undermåliga kvaliteten på ett stort antal ”invandrargrundskolor” så kan vi snabbt ställa till det för oss alldeles i onödan. Sammanhållning och begränsade sociala skillnader är välståndets och välfärdssamhällets grundbult.
Widar Andersson är chefredaktör på Folkbladet och socialdemokratisk krönikör i Corren. widar@folkbladet.se