Jag känner mig inte helt trygg med Riksbankens sätt att sköta penningpolitiken. Fixeringen vid ett möjligen utdaterat inflationsmål oroar. Det kan mycket väl vara så att den alltmer globala ekonomin beter sig så pass annorlunda att nationella inflationsmål leder helt fel.
Mina främsta farhågor gäller den nuvarande penningpolitikens effekter på bostadspolitiken. Amorteringskravet på bolån som regering och riksdag nu är överens om lägger ytterligare sten på den börda som det tidigare införda bolånetaket har skapat. Udden är framförallt riktad mot alla de som saknar eget kapital för att ta sig in på den enda bostadsmarknad som fungerar.
Det verkligt allvarliga med lagstiftning av det här slaget är att all flexibilitet försvinner. Bankernas kompetenskärna – att värdera kreditrisker – regleras bort och därmed möter ungdomar och kapitalsvaga än högre murar till första ägda bostaden.
Ur ett fördelningspolitiskt perspektiv tycks bolånetaket i det tysta redan fått stora effekter. Branschföreträdare jag samtalat med berättar om unga par som tidigare inledde sin bostadskarriär med att köpa en villa/småhus i städernas periferi för cirka 2,5 miljoner kronor. Nu skjuter man upp etableringen eller köper en liten etta istället för att alls komma in på marknaden. För småhusindustrin blev konsekvenserna stora men givetvis än värre för ungdomar. Amorteringstvånget gör saken värre.
Sverige är troligtvis det enda landet i världen som infört bolånetak utan att samtidigt införa särregler för unga. Självklart borde ett bolånetak och amorteringstvång pareras med subventionerat bosparande och startlån. Det lagstiftaren önskar med bolånetaket och amorteringstvånget är ju att hushållen ska trolla fram mer eget kapital. Då borde också politiken stötta uppbyggnaden av sparande. Gör man inte det späder man på klyftorna mellan generationerna samt mellan hushåll som har respektive saknar sparande/eget kapital.
S-debattören och direktören på byggföretaget Veidekke, Lennart Weiss, har summerat situationen med orden: ”Sverige är ett bostadsägarland utan bostadsägarpolitik och ett land där politiken sorglöst stöttar de (fyrtio- och femtiotalisterna) som har kapital (genom ränteavdrag) men höjer barriärerna mot de som saknar detsamma.”
Weiss har rätt. Det behövs reformer som utmanar inflationsmålets tunnelseende. Gärna socialdemokratiska reformer som river murar för vanligt folk.