Om man har några år på nacken och är i vart fall lite allmänt politiskt intresserad så tror jag det är mer eller mindre omöjligt att inte ha hört hyllningar till har bra och "lagom" vi är i Sverige. Politikerna är bra på att kompromissa, man går inte till överdrift utan tar sig an stort och smått med sans och måtta. Samarbete och samverkan står i förgrunden och ideologisk iver står sällan i vägen för praktiska lösningar som inte rubbar några väsentliga maktbalanser i politik och samhälle. Så har det låtit under i vart fall 70–80 av de senaste 100 åren.
Jag gillar det där med "lagom". Man kan i och för sig invända mot att alla dessa år av lagomt styre har skapat ett samhälle som verkligen sticker ut i de globala värderingsundersökningar som genomförs med jämna mellanrum. I diagrammen där varje nation utgör en liten prick så ligger den svenska pricken alldeles för sig själv när sådant som religionens betydelse och individualismens utbredning mäts och jämförs mellan de olika länderna.
Man skulle med anledning av detta kunna hävda att Sverige inte alls är särskilt lagom utan tvärtom ett tämligen extremt samhälle när det kommer till religion och individualism. Så kan det vara. Vilket väl antagligen är ett uttryck för behovet av "lagom balans" visavi den mycket stora kollektiva och skattefinansierade sektor som vi kallar för välfärdsstaten. Vi har så mycket att göra med varandra när det gäller sparande och finansiering av sådant som vård, skola, omsorg, vägar och fotbollsplaner att vi gärna vårdar den individuella sfären och helst betraktar religion som en privatsak. Inget konstigt eller olagom med det.
Frågan om lagoms vara eller inte vara ställs emellertid på sin spets i den långt utdragna regeringsbildning som pågår i riksdagen. Alls icke obetydliga politiska aktörer – Centerpartiet, halva Liberalerna (10 personer), kanske Socialdemokraterna, MP, V och Dagens Nyheters och Aftonbladets ledarredaktioner – tycks vara beredda att slänga lagom på sophögen. Från detta håll argumenteras för uppfattningar som är allt annat än sansade, måttfulla, verklighetsnära eller lagom. Nämligen att det viktigaste just nu i Sverige är att bilda en regering som hålls samman av låtsaslekar om att ett visst parti inte ska ha något som helst inflytande på politiken. Jag hoppas på lagom trots allt. Förnuftet kan ju inte helt ha lämnat landet.
Widar Andersson är chefredaktör på Folkbladet och socialdemokratisk krönikör i Corren. widar@folkbladet.se