De inrikespolitiska låsningarna i Sverige får mig att tänka på Douglass North, 1993 års mottagare av Sveriges Riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne. Det som fängslar med Douglass North är hans forskning om institutioners betydelse för samhällsutvecklingen. Det finns institutioner i form av bland annat traditioner och tankemönster som har stor påverkan på många vardagliga relationer och beteenden.
Vissa tankemönster hänger sig kvar i våra medvetanden långt efter det att de i praktiken har gått ur tiden. En av de där mer än halvdöda institutionerna som ännu styr över tankar och känslor är den rådande blockpolitiken; föreställningen om att det "normala" i politiken är blocksamarbeten mellan vissa historiskt förutbestämda partier.
Det är utvecklingshämmande att den gamla ordningens tvångströja fortfarande har så starkt grepp om partierna och om den politikkommenterande presskåren. Höger eller vänster, revolution eller reform, demokrati eller diktatur är inte sedan länge några levande konflikter i Sverige.
Att forma regeringsblock 2018 utifrån dessa 1800-tals motsättningar är på vanlig svenska rätt så korkat. Låtsasblock riskerar nämligen att leda till låtsaskonflikter vilket i sin leder till utbredda gäspningar i valmanskåren.
I stora och tunga samhällsfrågor finns det inga partier som är så lika varandra som S och M. Liberaler och Miljöpartister bär på samma slags gener och förhållningssätt. Centern går bra ihop med både M och S. V, KD och SD är riksdagens mer "ideologiska" partier med mer eller mindre dunkla rötter till diverse ismer och religioner från icke alltid så fornstora dar.
Att låsa in fyra av dessa partier i ett alliansblock, tre partier i ett rödgrönt block och SD i sitt eget block känns milt sagt inte så nutida. Vilket hundratals kommun- och regionpolitiker upptäckt för länge sedan.
Riksdagspartierna behöver på något sätt en kick i rumpan för att våga släppa låtsasblocken. Ett nytt parti skulle kanske göra susen; utan band till 1800-talsballasten? Ett parti som utan några institutionsrelaterade problem skulle kunna samarbeta såväl med S som M?
Widar Andersson är chefredaktör på Folkbladet och socialdemokratisk krönikör i Corren. widar@folkbladet.se