Socialdemokraternas allvarliga problem framkommer med ruggig tydlighet i SCB:s partisympatiundersökningar under denna och förra veckan. Det mest spännande med den omfattande mätningen från SCB är att väljarnas flöden mellan de olika partierna redovisas. Det som kännetecknar ett friskt och stort parti är att det vinner och förlorar väljare åt alla olika håll. Självklart ska över tid gärna fler väljare vinnas än vad som förloras; så är det förstås. Vid en mätning som denna – där stämningarna bland medborgarna fångas upp ett par år före nästa val – är det dock minst lika viktigt att ha bra väljarflöden; få ett kvitto på att stora delar av medborgarna betraktar partiet som relevant och valbart.
Små partier har inte samma upplägg. De är små just därför att de är irrelevanta för de allra flesta väljare. Vänsterpartiet skulle betrakta flöden från M och SD som ett ideologiskt misslyckande. Medan Socialdemokraterna är helt beroende av att vinna väljare från borgerliga partier av olika slag utan att därför tappa alltför mycket till Vänsterpartiet.
Mot den bakgrunden är senaste SCB en dyster läsning för alla oss som anser att en pigg, hyfsat stor och medborgarrelevant socialdemokrati är en mycket samhällsnyttig företeelse. Till skillnad från SD som vinner väljare från alla övriga sju partier (!) så vinner S endast stöd från sin krisande regeringskollega Miljöpartiet; som dessutom nästan alla har tagit sig en tugga av under hösten.
Förlusterna går däremot entydigt – med undantag för ett litet tapp till V – åt det håll där vinsterna borde ligga: 1,4 procent i tapp till Sverigedemokraterna. 1,2 procent till Moderaterna. 0,3 procent till Centerpartiet.
För att uttrycka saken på ett övertydligt sätt: Socialdemokraternas dubbla strategi med vänstervridning och med fascismnazifiering av Sverigedemokraterna har kört i diket så att det sjunger om det. Fortsätter det här så kommer S att steg för steg bli det allt mindre parti som man dessvärre alltmer uppträder som.
Jag hoppas att partiledningen och alla kloka och pragmatiska socialdemokrater i regeringen och ute i kommunhus och fackföreningar ännu har förmågan att sätta ut en ny kurs mot de verkligheter och positioner där de allmänborgerliga medborgarna rör sig.