I den nya rapporten ”Perspektiv på arbetslösheten i olika grupper” sänder Arbetsförmedlingens ledning ut ett slags rop på hjälp. En snabbt växande andel av den arbetslösa arbetskraften är nu så pass lågutbildad och funktionsnedsatt att det inte finns en arbetsmarknad att matcha de arbetslösa mot.
Utvecklingen har accelererat under det senaste decenniet då invandringen från länder och regioner utanför Europa har slagit nya rekord i antal nästan varje år. Arbetsförmedlingen skriver:
”En stor andel, 47 procent, av de som är födda utanför Europa och inskrivna arbetslösa på Arbetsförmedlingen saknar en fullständig gymnasieutbildning. Av dessa saknar i sin tur mer än sex av tio motsvarande en svensk nio(tio)årig grundskoleutbildning. (--) Sedan 2006 har antalet inskrivna arbetslösa utan gymnasieutbildning stigit med närmare 50 procent, till 121 000.
Utomeuropeiskt födda har sedan slutet på 2010 svarat för hela ökningen. (--) 2006 var 42 000 personer av de inskrivna arbetslösa födda utanför Europa. År 2016 är bilden en annan. Inte minst har Arbetsförmedlingens uppdrag kring utrikes födda och ansvaret för etableringen gjort att fler personer med utomeuropeisk bakgrund numera återfinns hos myndigheten. Antalet inskrivna som är födda utanför Europa har mer än trefaldigats, till 151 000.”
Den svenska arbetskraften består numera till 11 procent av människor med låga eller mycket låga utbildningar i bagaget. Enligt Arbetsförmedlingens uppskattningar i rapporten så utgör det tänkbart möjliga arbetsmarknadssegmentet (för lågutbildad arbetskraft) endast fem procent av arbetsmarknaden.
Det rop på hjälp som jag tycker mig uppfatta är att Arbetsförmedlingen säger till regeringen att de här människorna är inte i första hand arbetslösa. De är utbildningslösa.
Vad som behövs är en proffsig Utbildningsförmedling. Lägst grundskolekunskaper och belagda kunskaper i svenska borde vara minimikravet för att kvalificera sig in till arbetskraften.
Vad som också behövs är att vi talar om saker och ting som sådana de är. Inte för att vältra oss i problem och tillkortakommanden. Utan för att komma fram till verklighetsförankrade och riktiga åtgärder och lösningar.