Sverige har allvarliga problem. Nästan dagliga skjutningar, mord och sprängningar är ingenting som bara angår de begränsade geografier och miljöer där de värsta brotten begås. Problemen påverkar och berör oss alla. Dels rent fysiskt och konkret. Många helt oskyldiga människor – däribland barn – som bara råkat vara på fel plats vid fel tillfälle har mördats och skadats svårt.
Avspärrningar av stadsmiljöer och järnvägsstationer, skolor som tvingas stänga när polisen letar efter misstänkta bomber och poliser som tvingas skjuta mot misstänkta och aggressiva personer mitt på blanka förmiddagen; allt detta bara under de senaste dagarna, visar påtagligt att Sverige har all anledning att vara oroligt.
På mer abstrakta och psykiska nivåer sprider sig samtidigt den faktiskt livsfarliga känslan av att de som ”har hand om Sverige” inte har kontroll på vad som händer och sker. Att skyddet inte finns där när det behövs. Att de ansvariga inte tar problemen på fullt allvar.
De här brännande frågorna var naturligtvis en stor del av riksdagsterminens avslutande partiledardebatt som genomfördes 12 juni. Oppositionen – främst i form av Ulf Kristersson i Moderaterna och Jimmie Åkesson i Sverigedemokraterna – attackerade statsminister Stefan Löfven (S) hårt utifrån lite olika flanker. Åkesson ställde den fortsatt ökande invandringens effekter och kostnader mot brister i välfärden. Kristersson sade sig inte betvivla att regeringen verkligen vill komma till rätta med kriminalitetens problem men ”ni har inte förmågan; ni gör fel saker”, sa M-ledaren i ett replikskifte med Löfven.
Ett slående tecken för att Sverige sannerligen har förändrats var när Stefan Löfven kontrade Ulf Kristerssons attacker med att säga att ”när jag styr får vi bära in våningssängar i fängelserna för fängelserna är fulla. Det var de inte då ni styrde landet”, sa Löfven till Kristersson som nog såg ut att vara lite paff inför det argumentet.
Jag tycker på det stora hela att politikerna har blivit bättre på att debattera den kriminella utvecklingen och i någon mån även invandringsfrågorna. Det känns som om ett större allvar har lagt sig över lägret. Vi slipper de där hurtiga utropen om att ”egentligen blir allt så mycket bättre”. Det är bra.
Widar Andersson är chefredaktör på Folkbladet och socialdemokratisk krönikör i Corren. widar@folkbladet.se