Riksdagens majoritet meddelade i torsdags att de motsätter sig några av regeringens annonserade förslag på skattehöjningar i budgeten för 2018. I ett gemensamt uttalande från de fyra borgerliga partierna -med senare instämmande från Sverigedemokraterna – meddelades att om inte regeringen drar tillbaka förslagen om flygskatt, entreprenörsskatt (3:12) och förslaget om att fler löntagare ska betala extra statlig skatt på sina inkomster; ja då kommer riksdagens majoritet att begära misstroendeförklaring mot något av de berörda statsråden.
Riksdagsmajoriteten är i sin fulla rätt att styra regeringen. I vår parlamentariska demokrati är riksdagen den första statsmakten. Och nu har riksdagen talat. Det är inget konstigt med det.
Det finns många spelteoretiska inslag i det som händer nu. Vem gynnas/missgynnas nu? Vem kan tänkas missgynnas och gynnas senare? Sådant ska inte rynkas på näsan åt. Politik är ett urgammalt hantverk som i grunden inte handlar om sakfrågor och värderingar och sådant. Politik är statskonst; att finna de för stunden bästa sätten att hantera sakfrågor och värderingar.
Socialdemokraterna har väl i grunden två väsensskilda alternativa förhållningssätt att välja mellan när det gäller att hantera den nu uppkomna sakfrågan.
Antingen visar regeringen stridslust och Stefan Löfven utlyser det extraval som aldrig blev av i mars månad 2015 till september 2017. Eller så visar regeringen anpassningsförmåga och plockar bort de tre misshagliga skatterna – av försumbar betydelse för skatteintäkternas total – från höstens budgetproposition.
Jag vet inte vilket som är bäst eller minst dåligt. Måste jag välja så säger jag anpassningsspåret eftersom det samtidigt är ett regeringsduglighetsspår; en positiv signal till medborgarna om att ”vi kan regera även i besvärliga förhållanden och även då andra söker ”strider för stridens skull.”
Jag lutar åt detta håll även av misstankar om att det kommer att bli extraval även efter ett eventuellt extraval i september och ett ordinarie val 2018. Politiken är volatil. Nya majoriteter har ännu inte satt sig. Det är klokt att inte trötta ut medborgarna med alltför täta plikter som väljare.
Widar Andersson är chefredaktör på Folkbladet och socialdemokratisk krönikör i Corren. widar@folkbladet.se