Rädslan är kanske det största problemet? Det kan vara så att det framförallt är nedsipprande partirädsla som slipar ner förtroendesiffrorna för partiledarna till rekordlåga nivåer; så tänker jag när jag ser bilder på ängsliga och osäkra politiker passera förbi från nyliga möten med partiråd och riksdagsgrupp hos Liberalerna. Inget särskilt ont om Liberalerna i detta sammanhang. De halkade in i texten som exempel främst därför att de satt och sitter i långa möten rätt ofta nuförtiden och därför ligger långt fram på näthinnan.
Rädslan för samtiden, rädslan för Sverigedemokraterna, rädslan för extraval, rädslan för att ändra sig är snarare ett kollegialt problem i riksdagspolitiken än enskilda problem som går att knyta till ett visst parti.
Rädsla är inte särskilt förtroendeskapande. Särskilt inte när det inte finns så särskilt mycket i politiken att vara rädd för. Tänk efter; vad är det värsta som kan hända i trygghetsnarkomanernas förlovade riksdag? Att SD röstar på samma regering som andra partier?
Att partierna efter många försök inte lyckas få ihop en regering och därför behöver be folket – de som bestämmer – om att rösta en gång till? Att behöva stå upp och med stadig blick säga att förut tyckte jag så där men eftersom det inte går att få till så har jag ändrat mig och nu tycker jag så här istället? Att få skäll och pisk på twitter av de små aktivist/extremistfalanger som finns i och i närheten av varje parti? Värre är det inte.
Jag tänker mig inte att politikerna ska vara några stålmän och amazoner som oförväget och utan eftertanke kastar sig ut i helt okänd terräng. Tvärtom ser jag helst att de som har hand om det allmänna – det vill säga mycket av det som vi håller kärt i våra vardagar – är kloka, eftertänksamma, insiktsfulla och verklighetsförankrade; gärna i högre omfattning än vad jag själv och många andra mäktar med.
Det jag vill säga är bara att rädsla för samtidens människor och problem, rädsla för SD och rädsla för extraval inte är några bra motiv för regeringsbildning. Rädsla skymmer sikten.
Regeringar byggs nog sällan av glädje; så är det. Regeringar som bygger på förnuft och känsla är emellertid rimligt att förvänta sig. Rädsloregering? Nej tack.
Widar Andersson är chefredaktör på Folkbladet och socialdemokratisk krönikör i Corren. widar@folkbladet.se