Under något år på 1990-talet ingick jag i statssekreteraren Pär Nuders stall av politiskt sakkunniga på Statsrådsberedningen. Jag lärde mig mycket under detta livsavsnitt. En av de Nuderska lärdomar som fastnade hos mig var hans bild av vad som krävdes för att föra en god argumentation. Tre frågor skulle kunna besvaras på ett nöjaktigt sätt. 1. Var kommer vi ifrån? 2. Var står vi nu? 3. Vartåt ska vi?
Jag har valt att applicera Nuders frågor på socialdemokratins relation till Nato. De två första frågorna har jag besvarat här i Corren 26 och 29 mars. Nu är det dags för Pär Nuders tredje och avgörande fråga.
När utrikesminister Margot Wallström talade på Folk och Försvars Rikskonferens 10 januari i år höll hon fast i den gamla dubbelpolitiksargen. Avspänningen skulle skadas genom ett svenskt medlemskap sa hon och signalerade om politiska eftergifter till Ryssland. Samtidigt sitter hon i en regering som har tätare kontakter och mer militärt utbyte med Nato än vad flera Natoländer har.
Tiden har runnit undan för det här klassiskt framgångsrika konceptet för Socialdemokraterna. Ryssland är inte Nazityskland och inte Sovjet. Dagens Ryssland motiverar inte de dubbla dagordningarna. Dubbelpolitiken är också otänkbar i konflikten mellan till exempel Nato och IS/Daesh och dubbelpolitiken har heller inte något vettigt att erbjuda när det gäller sådant som folkvandringar och eventuella klimatkonflikter.
Kort sagt kan vi väl säga att socialdemokratin står ganska tomhänt för nu.
Den tredje frågan att besvara är vartåt socialdemokratin är på väg när det gäller Nato. Personligen ser jag ett medlemskap som ett ganska odramatiskt steg. Ett medlemskap i Nato innebär en säkerhetspolitisk uppgradering och en kär möjlighet att förnya och förstärka vårt totalförsvar; vilket verkligen behövs. Sverige skulle bli en mer förutsägbar och stabil del av världens säkerhet.
På ett mer allmänt politiskt plan vore det glädjande om Socialdemokraterna förmådde lyfta sig och inta en ny position när världen nu har ändrats och dubbelpolitiken har spelat ut sin roll. Kvar i den negativa Natovågskålen finns egentligen bara lite grumligt vänsterkvirr och gny mot USA. Det vill säga sådant som en socialdemokrati vid god vigör inte låter ha någon stor betydelse för politikens gång.