Emmanuel Macrons snabba framgång som politisk entreprenör i Frankrike har satt det politiska Frankrike i turbulens, rapporterar Sveriges Radio. Flera kända politiker från andra partier anmäler nu sitt intresse för att vara med i Macrons nybildade.
Lusten att prova lyckan i politiken kommer säkert att tillta även i Sverige. Vi vet ju av egen erfarenhet att det går att bilda ett parti på vårvintern ett valår för att i september dansa in i riksdagen. Det var vad Ian Wachtmeister och Bert Karlsson gjorde med sitt Ny Demokrati redan 1991.
Man kan ju tycka att marknaden så att säga borde vara mättad. Vi har redan åtta riksdagspartier och ett nionde – Gudrun Schyman – kan vara på väg in. Räcker inte det och blir över?
Nja. Osvuret är bäst. Långt tillbaka i tiden bestod riksdagen decennium för decennium av fem partier. I ett sådant orörligt system var det ett oerhört brott mot det invant förväntade att dra igång nya partier med sikte på riksdagen. KD fick mala på länge i lingonserierna innan Alf Svensson med Centerpartiets hjälp tog säte i riksdagen i mitten av 1980-talet.
Den avhoppade folkpartisten Per Gahrton behövde bara vänta i åtta år innan hans skapelse Miljöpartiet tog sin in i parlamentet 1988. Sverigedemokraterna fick slita desto längre innan de 2010 planterade sina första mandat i den parlamentariska myllan på Helgeandsholmen.
Problemet med flera av de nya – och något av de gamla – partierna är att de är udda och konstiga visavi vanligt folk. Vilket i sin tur gör regeringsbildningarna onödigt irrelevanta och plågsamma. Sverige har ett uppdämt reformbehov på flera tunga områden. Det behövs regeringar framöver där partierna inte rasar ihop när vettig och förnuftig politik ska genomföras.
Det arma Miljöpartiet riskerar ju utplåning och inbördeskrig sedan de gav sig in i regerandets realpolitik. SD vill ännu ingen ta i med regeringsbildarhandskarna på. Schymans initiativ är rena Kalle Anka i den ekonomiska politiken. KD kan regera; det vet vi. De är dock så väldigt små att ingen riktigt kan räkna med dem.
Om nu inte S och M på allvar närmar sig varandra med stöd av C så behöver de hjälp och konkurrens av något nytt parti som kan lösa upp regeringsbildandets knutar med några pragmatiska procent. Det vore nog inte så tokigt.