Ledarna för EU-länderna samlades nyligen i Salzburg i Österrike. De möttes för att hålla ett informellt toppmöte runt middags- och lunchbord. Invandring var en av toppmötets tunga frågor. Österrike är en av de europeiska stater vars inrikespolitik mer eller mindre dominerats av invandringspolitik sedan de stora folkvandringarna drog genom Europa på väg norrut och västerut under andra halvåret 2015.
I valet förra året segrade det kristdemokratiska Folkpartiet och bildade regering med det mer nationalkonservativa Frihetspartiet. Vinnarfrågan i valet var tveklöst ambitionen att kraftigt minska invandringen.
Enligt statistik från Ekonomifakta var Österrike 2017 det land i Europa som beviljade flest asylansökningar relativt sin befolkningsstorlek. På andra plats ligger Tyskland medan Sverige landar som trea på den listan.
Österrike och Sverige ligger fyra och femma i Europa då antalet beviljade asylansökningar mäts rakt utan relation till invånarantal. Österrike beviljade 30 000 medan Sverige sa ja till nästan 27 000 under 2017. Tyskland toppar ligan med drygt 260 000 beviljade ansökningar under förra året.
Av mötet i Salzburg att döma så är EU-länderna på väg mot mer realistiska och framåtsyftande invandringspolitiska förhållningssätt än vad som har varit fallet under senare år. Saken handlar i väldigt begränsad mening om asylrätten som sådan. Lejonparten av människorna som på olika sätt söker sig norr- och västerut har knappast asylskäl.
De utgör snarare delar av en tilltagande folkvandring där människor – likt vi alltid gjort – söker sig till bördigare marker. Denna instinkt, eller vad den nu kan kallas, är väldigt betydelsefull för människan som varelse. Folkvandrarna väljer att ge sig ut på farofyllda strapatser hellre än att försmäkta i hopplöst fattiga, korrupta förtryckarregimer. Asylansökningar kan beviljas eller avslås. Men hur ska Sverige och Europa förhålla sig till folkvandrare? Det är mycket svåra och sammansatta frågor som mittfältet i politiken inte längre kan lämna till ideologer och annat löst folk ute på kanterna. Nu krävs bot och bättring. Gärna genom en bred parlamentarisk utredning där de nya perspektiven och regleringarna kan stakas ut.
Widar Andersson är chefredaktör på Folkbladet och socialdemokratisk krönikör i Corren. widar@folkbladet.se