En underliggande komplikation i svensk politik i allmänhet och inom den borgerliga politiska sfären i synnerhet är världsfrånvändheten i den liberala bubblan. Med ”liberal bubbla” avser jag inte något specifikt parti eller någon annan helt avskiljbar grupp. I bubblan samlas människor från olika inflytelserika håll inom det digra gränslandet mellan media och politik som nickar instämmande åt politiska uttryck likt dessa rader av Amanda Sokolnicki på Dagens Nyheters ledarsida 21 november: ”Var är de röda ursäkterna för att man vägrade avveckla en modell som i praktiken är ett försvar av medelklassens arbeten och bostäder?”
Läs meningen några gånger och ställ er frågan varför i hela fridens namn Socialdemokraterna (jag antar att ”röda ursäkter” pekar åt det hållet?) eller någon annan möjlig regeringsbildare skulle vilja ”avveckla en modell som i praktiken är ett försvar av medelklassens arbeten och bostäder?”
Vad har den arma medelklassen gjort för ont för att utsättas för detta angrepp? Mer än att arbeta hårt och långt upp i åren, betala höga skatter, fostra och dana barnen, hålla igång det civila samhällets idrottsrörelser, kultur- och nöjesliv, hålla konsumtionens tillväxthjul rullande, sortera sopor och stå och frysa på miljövänliga trafikslags perronger, ta hand om gamla skröpliga föräldrar efter bästa förmåga och i görligaste män försöka hålla sig inom lagarnas och rådande normers ramar?
Det här är inget angrepp på Amanda Sokolnicki. Inte alls. Jag är inte ute efter att medvetet missförstå henne eller med avsikten att förvrida hennes resonemang på något sätt. Tvärtom anser jag att hon har poänger när hon diskuterar hur Sverige skulle kunna bli inte bara ett stort utan ett bra invandringsland med snabb integration in till det svenska.
Däremot har jag inget till övers för hennes hållning att ”medelklassen” ska betala integrationen med sina arbeten och sina bostäder. Varför skulle de göra det?
Den mest relevanta hållningen är väl att invandringen/integrationen till sin storlek och sammansättning anpassas till medelklassens arbeten och bostäder? Vad finns det annars att integreras till?
Här går en skiljelinje i politiken. Lycka till säger jag till den statsminister som möjligen ska härbärgera den här liberala bubblan i sin regering de kommande åren.
Widar Andersson är chefredaktör på Folkbladet och socialdemokratisk krönikör i Corren. widar@folkbladet.se