Igår valdes Stefan Löfven till statsminister av en splittrad riksdag. 115 ja-röster räckte eftersom de tre stödpartierna C, L och V avstod från att rösta. Jag var där. Viktigast nu är att regeringen snabbt frigör sig från den bisarra regeringsbildningsprocessen vars utgångspunkt enligt de små liberala partierna – som har hållit i den retoriska taktpinnen – har varit behovet av att utestänga SD och V från inflytande.
Under debatten som föregick valet av Stefan Löfven pekade oppositionen – Ulf Kristersson (M), SD:s Jimmie Åkesson och Ebba Busch Thor (KD) – slagkraftigt på hur föga verklighetsbetonad isoleringsutgångspunkten är. I verkliga livet är det uppenbart så att V och SD genom sina mandat har kraft att påverka och att avgöra. Lika uppenbart är att andra partier gärna tar emot röster från V och SD när det passar dem själva. Det här ser och förstår människor.
Skulle regeringen Löfven fastna i ett försvar av isolationslinjen så kan det gå illa både med det medborgerliga förtroendet och med de politiska resultaten. För att tala med ord från Lukasevangeliet bör Stefan Löfven låta "de döda begrava sina döda" medan han istället ägnar sig åt att förkunna det nya.
På pressträffen efter att han blivit vald avstod Stefan Löfven klokt nog från att ge sig in något verbalt bråk med oppositionen om det som varit. ”Jag har lagt valdagen bakom mig för länge sedan”, sa Löfven. I den bästa av världar ser jag framför mig en professionell förhandlings- och utredningsregering som tar sig an några av samtidens stora frågor på ett öppet och ohysteriskt sätt. En regering där statsråd som Mikael Damberg, Anna Ekström, Ibrahim Baylan, Magdalena Andersson och Morgan Johansson och några nya stjärnor kan ägna sig åt samhällsförankring och beredning av betydelsefulla reformer.
En regering som slipper ideologiska gaphalsar och alltför flåshurtiga utspel. En socialdemokrati som genom att plocka fram det bästa hos sig själv kan sporra stödpartierna C, L och V att göra detsamma. En regering som inte räds att söka breda majoriteter i oppositionspartierna i de riktigt angelägna frågorna om invandring och integration i alla dess uttryck. Så kan det bli. I så fall blir det en regering där Stefan Löfven verkligen kan komma till sin rätt som statsminister och lagledare. Med Lukasevangeliet till hands så kan det gå bra.
Widar Andersson är chefredaktör på Folkbladet och socialdemokratisk krönikör i Corren. widar@folkbladet.se