Vassa kantpartier kan från tid till annan vara attraktiva för ett hyggligt stort antal väljare. Ett tydligt exempel på detta fenomen är Kristdemokraternas rusning i opinionen under det senaste dryga halvåret. Även Vänsterpartiets relativt stora framgångar och Centerpartiets tidigare snabba väljartillväxt kan ses som tecken på ett ökat kantintresse inom ganska breda väljargrupper.
Högljudda kantpartier bidrar till polariseringen i politiken och sänker de generella förtroendenivåerna för politik. Till kantpartiernas fördelar hör att de mobiliserar många missnöjda väljare upp från soffan och på så sätt bidrar de på ett hälsosamt sätt till politiskt intresse och till demokratiskt engagemang i alla delar av samhället.
Makten bor dock i mitten eftersom det är i mitten som de allra flesta väljare lever, verkar, tänker och känner. Enligt SOM-institutet vid Göteborgs universitet (9 april) har det under de tre senaste valåren varit en övervikt i väljarkåren för de som ser sig som något mer till höger på den politiska värdeskalan. Vilket inte alls är förvånande med tanke på att det sedan 2006 har funnits en växande högerlutande majoritet i riksdagen.
Att det förhåller sig på det viset ska emellertid inte uppfattas som om mitten inte längre finns; eller allvarligt har försvagats. Det som har hänt är däremot att alla vi medborgare i mitten under en ganska lång period har varit mer öppna för ”högerargument”; framförallt i frågor om invandring, kriminalitet och integration.
Under andra perioder i politiken har ett flertal väljare i den politiska mitten istället lutat något mer åt vänster i de för stunden mest heta samhällsfrågorna. Vilket inte heller det ska förväxlas med att mitten liksom upplösts i atomer.
När kantpartier växer och blir större så blir de mindre kantiga. Utan denna avslipning av kanterna skulle de inte kunna växa eftersom det är för få väljare som springer ute på yttrarna. Vilket Sverigedemokraternas tillväxt är ett övertydligt exempel på. Partiet har runt 20 procent i väljarstöd och har vare sig i bokstavlig eller i överförd mening råd att springa runt och vifta med järnrör. På riksdagsnivån är SD:s fokus att kunna ingå i ett regeringsunderlag i framtiden.
I riksdagen har därför Moderaterna numera en mittenposition med i vart fall två partier till höger om sig medan Socialdemokraterna har två, kanske tre partier till vänster. Visst har S och M åderlåtits av SD och av kantpartier. Men det är fortfarande mittenpartierna S och M som på var sin planhalva är de solklara naven i regeringsfrågan
Widar Andersson är chefredaktör på Folkbladet och socialdemokratisk krönikör i Corren. widar@folkbladet.se