Alla åtta partier i riksdagens Försvarsberedning var i början av maj i år överens om att Försvarsmaktens anslag skulle höjas under de kommande åren för att 2025 nå nivån 84 miljarder kronor om året. Försvarsminister Peter Hultqvist var dock inte överens om detta.
I en parlamentarisk demokrati är det majoritetslinjen som bestämmer. Att Hultqvist skulle behöva rätta in sig i riksdagsledet var därför oundvikligt. På fredagen i förra veckan ställde han sig således på estraden tillsammans med samarbetspartierna C och L och berättade att man nu kommit överens om att göra precis det som Försvarsberedningen föreslagit.
På lördagen framträdde Peter Hultqvist tillsammans med finansminister Magdalena Andersson. De meddelade att finansieringen av försvarsanslagen delvis ska komma att bestå av en ”bankskatt”. En sådan skatt har regeringen utan framgång – stort motstånd i riksdagen och stort motstånd från regeringens egna experter – försökt genomföra sedan 2017.
Nu dök det upp en chans att återkomma med skatten. Denna gång baxades de forna bankskattmotståndarna C och L in på ja-sidan. Ett finurligt drag av S. Centern och Liberalerna har satsat mycket prestige på höjda försvarsanslag; som det nu blir. Som tack för kaffet får nu C och L sluta upp med S för bankskattens fromma. Socialdemokraterna våndas internt och är i stort behov av en skatt ”för de rika” att hålla fram när partivänstern och SD går till attack mot värnskattens avskaffande. I Sverige finns inga särskilda skatter som tas in för att finansiera specifika utgifter. Att en eventuell bankskatt skulle ha direkt koppling till ökade försvarsutgifter är därför inte sant; om vi nu ska vara petiga.
Lämpligheten i att lägga nationella skatter på rörliga globala institutioner som banker kan också säkerligen diskuteras.
S kunde valt ett annat upplägg med en annan pedagogik. Det nya försvaret ska ju framförallt befolkas med markstridskrafter som ska kunna försvara svensk mark. ”Därför finansierar vi försvaret med en skatt på fastigheter vars värde och nytta helt är knutna till svensk mark”, kunde finansministern sagt. Det hade inte varit mer sant. Men argumenten hade hängt ihop på ett bättre sätt. Vilket är nog så viktigt inom det politiska.
Widar Andersson är chefredaktör på Folkbladet och socialdemokratisk krönikör i Corren. widar@folkbladet.se