Demokratin är skör. Och sammansatt. Ofta spännande. Alltid konkurrensutsatt. Statsvetarikonerna Sören Holmberg, professor emeritus vid Göteborgs universitet, och Katarina Barrling, docent vid Uppsala universitet – är inte bara redaktörer för boken "Demokratins framtid" som riksdagen har gett ut i samband med firandet av den allmänna rösträttens genomslag i Sverige 1918 (riksdagsbeslut om rösträtt) och 1921 (det första riksdagsval då lika rösträtt och valbarhet mellan kvinnor och män tillämpades. Katarina Barrling och Sören Holmberg medverkar också med ett par kapitel i boken. Ett av dem, "Den sköra demokratin", är bland det bästa jag läst i komprimerad form (50 boksidor) om demokrati i allmänhet och om populism i synnerhet.
Den röda tråd som knyter samman fyra av demokratins svåra problem är "frågan om kompetens", skriver Barrling och Holmberg. Jag lämnar för nu den demokratiska kompetensen hos medborgare och media åt sitt öde för att istället ägna mig åt "populismens krav på mer folkstyrelse" och de motsatta kraven på "mer expertstyre/begränsningar i folkstyrelsen."
Spänningarna mellan populism och experter bär på många demokratiska fruktsamhetsmöjligheter. Den politiska filosofen Margaret Canovans ord om "populismen som demokratins skugga" citeras i boken. Det är en vackert formulerad och mycket insiktsfull iakttagelse från hennes sida. Vår skugga kommer vi inte undan.
I den andra vågskålen skulle jag emellertid vilja lägga "experten som demokratins skugga." Den springande kompetenspunkten för demokratin är nämligen handlingskraft; medborgarna vill se att det händer saker och ting som de önskar sig. För att nå så långt som möjligt – fördela missnöjet på ett någorlunda rimligt sätt – krävs till exempel då och då en Assar Lindbeck-kommission med tunga experter likaväl som det fordras ett extraval och en folkomröstning då och då för att hålla folkstyrelsen vid liv.
Framöver gäller nog annars inte minst att hålla emot de som ivrar för expertstyren och mindre demokrati i till exempel klimatfrågan. Elitstyren som ska rusa före populasen är en styggelse både i form och sak och kan sluta riktigt illa. En annan viktig mission är att plädera för mer populism. Jag är till exempel alltmer övertygad om att det var ett stort demokratiskt misstag att det inte blev ett extraval nu i vår. Nu sitter politikerna där i sin egen skugga. Det är inte bra.
Widar Andersson är chefredaktör på Folkbladet och socialdemokratisk krönikör i Corren. widar@folkbladet.se