Partipolitikens omorientering skapar problem. Tidigare mycket etablerade konflikter, motsättningar och utpekade huvudmotståndare har – förenklat uttryckt – handlat om skatter på kapital och arbete, göra eller inte göra som LO vill, höga eller låga ersättningar och bidrag till sjuka och arbetslösa och om marknadens inflytande på sådant som hyror och vård, skola, omsorg. Det upplägget fungerar inte så bra längre. Vilket i huvudsak beror på Sverigedemokraternas gradvisa förmänskligande och stadiga tillväxt och på Socialdemokraternas gradvisa förminskande och eviga regeringslust.
Dessa två processer har från olika håll puffat fram experiment i syfte att finna nya samarbetsformer och nya regeringsblock. Att som S ha 28 procent är något helt annat än att ha över 50 procent tillsammans med V (VPK). Senast något sådant gällde var efter 1994 års val. Samma sak på den borgerliga kanten. Egen majoritet med 178 mandat efter valet 2006 har transformerats till ett veritabelt inbördeskrig.
Socialdemokraterna prövar nu om ett regeringsblock med små liberala partier och vänsterpartier kan vara funktionellt. En effekt av detta är att de etablerade konflikterna från förr blir mer porösa och dimmiga. I det nya regeringsblocket finns emellertid ett gemensamt intresse av att etablera ”högerextremism” som huvudmotståndare. Risken för högerextremism – det vill säga SD – fungerar bra för C och L som ursäkt för att de inte vill vara med M och KD. Högerextremismen passar också S bra som ursäkt för att de vill vara med C, L och MP. Problemet är bara att utanför dessa partipolitiska intressen och vid sidan av den begränsade idévärld som torgförs av några Stockholmstidningar, så är högerextremismen inte så mycket att ha som vattendelande konfliktpunkt i svensk politik. Den finns nämligen knappt i det vanliga livet.
I de verkligheter där människor av kött och blod rör sig finns det däremot viktiga samhällsproblem som samtliga är värda rejäla politiska konflikter (och vettiga lösningar) När väljarna själva får välja så brukar topp fem vara: Sjukvårdens effektivitet. Invandringens omfattning. Äldreomsorgens mänsklighet. Skolornas resultat. Kriminalitetens utveckling. Högerextremism är en mycket undermålig ersättare för dessa realpolitiska samhällsproblem.
Widar Andersson är chefredaktör på Folkbladet och socialdemokratisk krönikör i Corren. widar@folkbladet.se