Tidigare i veckan var jag tillsammans med andra gäster inbjuden till en teater i Stockholm för att diskutera några av politikens och den samhälleliga tillvarons stora och små frågor. Svenska Dagbladets ledarredaktion stod för värdskapet och ett imponerande stort antal människor hade löst biljett för att vara med.
Min del i programmet var att lufta några tankar om det ”politiska läget”; vartåt är vi på väg, vad händer, kommer det att gå bra?
Hur det kommer att gå är naturligtvis svårt att säga. Det finns ju ingen definitiv slutpunkt där resultatet kan vägas av mer bestämt. Det ena leder som bekant till det andra som i sin tur leder till det tredje. Och så vidare.
En viktig sak som händer nu är hur som helst att Socialdemokraterna på allvar provar om det kan vara möjligt att bygga en rationell regeringskoalition med Centerpartiet och Miljöpartiet. En sådan gruppering skulle kanske samla 40 procent av väljarna. Vilket skulle kunna vara tillräckligt för att regera med Vänsterpartiet som stödparti och med Liberalerna som räddningsplanka i extra knepiga parlamentariska lägen.
Den stora vinsten för S med ett sådant arrangemang är att partiet kan fortsätta vara det ledande regeringspartiet. Vilket självklart är lockande när alternativet sannolikt är att förtvina i opposition och kanske kallas in som stödparti i regeringar då och då. Det stora problemet för S – som nu vägs och prövas i det riktiga livet mitt framför våra ögon – är hur mycket liberalism som partiet och LO tål?
Socialdemokraterna har under det senaste århundradet visat att man inte har några större problem med att gå till höger eller vänster när så krävs. Tidsandor kommer och går i de breda medborgarlagren. Följsamhetsförmågan gentemot dessa stämningsskiftningar är en socialdemokratisk paradgren. Höger/vänster är nog dock rena barnlekar mot vad som väntar nu.
Den politiska liberalismen har nämligen inga större följarskaror i Sverige. Att anpassa sig till relativt små liberala partier som C och MP är därför något helt annat än att anpassa sig till folkliga attitydskiften. S är extremt hårt förknippat med uppgiften att ”utjämna klyftor” genom ”satsningar på offentlig sektor”, på skattehöjningar och med blick och argument riktade mot kollektivet. Sex miljarder i sänkt skatt för högavlönade individer (värnskatten) blir ett tufft test för hur pass stryktåligt krutet är i S-partiet. Och misstroendeomröstningen mot Annika Strandhäll lär bli en prövning för Centerpartiet.
Widar Andersson är chefredaktör på Folkbladet och socialdemokratisk krönikör i Corren. widar@folkbladet.se