Svensk politik har många utvecklingsområden där gamla låsningar och beteendemönster alltmer blir delar av problemkomplexet. Behovet av uppdatering, förflyttning och resultatförbättring är stort och välkänt på vitala fält som till exempel utbildning, migration och polisverksamheten.
Annika Nordgren Christensen avslutade nyligen ett regeringsuppdrag som utredare av försvarsmaktens personalförsörjningsbehov. I en mycket läst artikel i senaste utgåvan av tidskriften Axess beskriver hon pedagogiskt och pragmatiskt hur och på vilka sätt som även försvaret kvalar in på listan över angelägna utvecklingsområden i inrikespolitiken.
Annika Nordgren Christensen är trots sin ungdom – ännu flera år kvar till de femtio – mycket erfaren i såväl politik i allmänhet som i försvarspolitik i synnerhet. I Axess skriver Nordgren Christensen att svensk försvarsdebatt på något "märkligt sätt" alltid är sig lik oavsett om det "säkerhetspolitiska läget är tilltagande allvarligt" eller är inne i "de perioder när den eviga freden intecknas. Försvarsdebatten lamslås och blir upptagen av penningdiskussioner om pinsamt små summor, politiker pekar ut specifika materielsystem som ska till eller bort och en lika tröttsam som bekväm diskussion pågår om gamla underlåtenhetssynder."
Politiken borde istället inriktas på ett antal "gränssättande faktorer" som Annika Nordgren Christensen benämner de allvarliga problem som försvagar försvarsmaktens förmåga. Hon nämner till exempel bristen på officerare och instruktörer. En annan gränssättande faktor är "soldaternas ingångslön på 18 000 kronor i månaden" och den redan idag "fullskaliga krisen" vad gäller antalet stridspiloter för Jas-planen.
På sin blogg annikanc.com kommenterar hon även torftigheten i partiernas säkerhetspolitiska debatt. Att som utrikesminister Margot Wallström lite skadeglatt kommentera valet av Trump till president i USA med orden "Nato-anhängarna biter nog på naglarna just nu" är inte så genomtänkt. Trump är väl om möjligt ett ännu större hot för den så kallade
"Hultqvistdoktrinen" som helt bygger på den "transatlantiska länken" mellan Sverige och USA.
Annika Nordgren Christensen skriver: "Att i en tid av snabba och starka förändringar enbart ägna sig åt att trycka hårdare på samma argument som man hade igår, är inte riktigt trovärdigt."
Exakt så är det.