Väljarna har skickat in samma åtta partier i riksdagen igen. Skillnaden mot 2014 är att politiken har polariserats ännu ett par snäpp. Budskapet till politiken är tydligt: Glöm era gamla block. De duger inte längre.
Under ytan på den diskussion som nu pågår om regeringsbildningen återfinns samma motsättningar som präglat valrörelsen. Dels en liberal önskan och om att tänka bort SD och den nya tiden och således argumentera för en ny variant av Decemberöverenskommelsen. Vilket betyder drömmar om en regeringsbildning mellan S, V, MP och C. Den sakpolitiska ändamålsenligheten i en sådan regering lämnas helt därhän. Det viktiga är enbart att få till en partikonstellation som lämnar SD utan inflytande. DN:s ledarsida är långtifrån inte ensamma om att argumentera för dessa så kallade ”blocköverskridande lösningar”.
Problemet är bara att eftersom dessa block inte existerar i maktpolitiska hänseenden så kan de heller inte överskridas.
Varje parti kan i grunden bara ses som en enskild aktör. Detta är den nya inrikespolitiska miljön i Sverige som steg för steg kommer att överflygla den gamla. I motsättning till den liberala politikperceptionen så utesluts inget parti i den här varianten. All uppmärksamhet snurrar således inte runt Sverigedemokraterna. Fokus ligger istället på att en kommande regeringsbildare ska kunna övertyga om sin förmåga att leda en regering som i riksdagen kan förhandla sig fram till majoriteter för en vettig politik för bland annat invandring/folkvandring, skatter, bostäder, klimatinsatser och för skolans, vårdens och rättsstatens bemanning med professionella medarbetare i rationella organisationer.
Ser vi dessutom till mandaten och till hur statsministerval ska gå till så talar det absolut mesta för en minoritetsregering bestående av ett parti. Detta parti är förmodligen Moderaterna (kanske tillsammans med Kristdemokraterna som ändå till minst en tredjedel består av moderater). Det skulle kunna också vara Socialdemokraterna; även om jag inte riktigt förstår hur en S-kandidat till statsministerposten skulle kunna bli accepterad av riksdagen? Det vill till ett otroligt kohandlande och maktpsykologiska manövrar i toppklass för att få till något sådant. Vilket förstås kan inträffa.
Hur som helst. Lyssna på väljarna. Glöm de där blocken från 2004. Dags att bygga nya.
Widar Andersson är chefredaktör på Folkbladet och socialdemokratisk krönikör i Corren. widar@folkbladet.se