Konflikten mellan liberala och konservativa värderingar och dagspolitiska attityder blir alltmer påtaglig i den svenska offentligheten. Den borgerliga opinionsforskaren Markus Uvell sammanfattade nyligen läget med dessa ord i en krönika på Göteborgspostens liberala ledarsida: ”När jag inför min bok Bakslaget (Timbro 2018) analyserade den konservativa opinionen fann jag ett tydligt mönster. Hur man än mäter är dessa attityder starkast hos väljare som röstar på M, KD eller SD. Det finns delvis ett hyggligt stöd bland S-väljare. Totalt samlar det konservativa blocket cirka fyra av tio väljare.”
Regeringsbildningsprocessen har lagt ved på brasan. I grunden handlar allt om Sverigedemokraterna; Sveriges snabbast växande politiska parti. Dagens Nyheters liberala ledarsida argumenterar med sina bästa argument för varför de fyra borgerliga partierna av SD-skäl bör avstå från att söka regeringsmakten för att istället låta Socialdemokraterna styra under en uppfräschad Decemberöverenskommelseregim.
Expressens liberala ledarsida argumenterar med sina bästa argument för varför en regering med S och M skulle frälsa borgerligheten från att bli utlämnade till SD. Näringslivsprofiler som Marcus Storch och Antonia Ax:son Johnson går i spetsen för olika falanger i synen på beröringsskräck gentemot SD.
PM Nilsson på Dagens Industris ledarsida och Alice Teodorescu på GP:s ledarsida argumenterar med sina bästa argument för varför borgerligheten – eller i vart fall Moderaterna – borde våga ta steget och regera på den majoritet som visat sig i både valet av Andreas Norlén till talman och i voteringen som avsatte Stefan Löfven som statsminister.
I dag 2 oktober är det exakt 90 år sedan Sveriges senaste rena högerregering utsågs. Arvid Lindman ledde en minoritetsregering fram till 1930. Ska dagens moderatledare Ulf Kristersson ta rygg på Lindman månntro? Som majoriteterna ser ut i riksdagen borde han kunna göra det. Men den liberalkonservativa konflikten är eldfängd och svårhanterad för alla; inklusive för Socialdemokraterna som utmanas hårt av ett maktinriktat SD.
Jag sätter mitt hopp till pragmatismen, snarare än till stridshästarna. Det vore inte det bästa för Sverige med fyra år till där det viktigaste i inrikespolitiken är att låtsas att ”vi sju partier inte har ett dugg att göra med det åttonde”.
Widar Andersson är chefredaktör på Folkbladet och socialdemokratisk krönikör i Corren. widar@folkbladet.se