Demokratins hundraårsfirande inleddes i slutet av förra året och ska pågå fram till 2021. Avstampet var seminarier, föredrag och pompa och ståt i riksdagen. Utgångspunkten för firandet – de hundra åren – är dock högst tveksam. Man skulle rentav kunna säga att riksdagen agerar en smula imperialistiskt genom att på det här sättet försöka skaffa sig herravälde över demokratin. Sant är att 1918 och 1921 är märkesår för den parlamentariska demokratin. Väl så viktigt förstås. Men demokrati bör inte förkrympas till allmänna val och till riksdagsledamöter. Demokrati är betydligt större och viktigare än så.
Demokrati är en makt som utgår från folket. Det är det som är det speciella och det utmanande med demokrati. Makt utövas ju i huvudsak med hjälp av penningen, svärdet, biskopsstaven eller staten. Folkmakten är en underdog som ständigt utsätts för ockupationer och kidnappningsförsök likt den svenska statens försök att dra likhetstecken mellan demokrati och parlamentarisk demokrati.
Demokratin är i själva verket urgammal, sannolikt jämnårig med människan själv när hon i lag med jämlikar började etablera samhällen av olika slag och när hon ensam eller i lag med likasinnade försökte befria sig från pampar och småpåvar som för egen vinning och ärelystnad tagit över demokratin.
Demokratin är aldrig entydig, aldrig bara god, aldrig ren och utan fläckar. Folkmakten kan bli en pöbel som står och ropar "Skyldig" åt de oskyldiga och som blundar för de skyldigas illgärningar. Människor är nämligen människor även när vi benämner oss som folk.
Demokrati är förmodligen ett av ordförrådets mest missbrukade ord. Hur många gånger har vi inte hört andra – och ibland oss själva – hävda att saker och ting är odemokratiska bara därför att händelserna gått oss emot. Som om demokrati bara var demokrati om det gynnade just mig. Eller just dig.
När jag tänker på demokrati tänker jag inte i första hand på riksdagsledamöter och på kommande extraval. Demokrati är en underifrån kraft, folk som vågar säga problem när makten frotterar sig med utmaningar, Frälsningsarmén som stöttar besvärliga missbrukare, facket som står upp även för de mindre lyckade, föräldrar som krigar för sina barn, sjukvårdspersonal som krigar för de gamla och sjuka och tusen sinom tusen andra. Där bor demokratin sedan urminnes tider.
Widar Andersson är chefredaktör på Folkbladet och socialdemokratisk krönikör i Corren. widar@folkbladet.se