Energiminister Ibrahim Baylan har för regeringens räkning kommit överens med M, C och KD om elektriciteten. Det betyder bland annat att det är fortsatt tillåtet att bygga nya kärnkraftsreaktorer för den som så vill för egna pengar. Lagen är utformad på så sätt att det endast kan bli fråga om nybyggen som ersätter något av dagens tio reaktorer. Dessutom ska den hårt kritiserade effektskatten på kärnkraft fasas ut. Idag betalar ägarna av kärnkraft skatt på den teoretiskt möjliga energieffekt som en reaktor kan producera. I stället för att skatta för vad som faktiskt produceras. Harvandet med slutdatum för kärnkraften tas nu bort även för regeringspartierna. Linje 2 i 1980 års folkomröstning om kärnkraft har slutligen segrat: Ska kärnkraften avvecklas så ska det göras med förnuft.
Uppgörelsen innehåller enligt uppgift även lättnader för den så betydelsefulla vattenkraften samt en fortsättning för elcertifikat; ett viktigt instrument för att supporta produktion av till exempel vindkraft.
Vad som förbryllar något är att Liberalerna – före detta Folkpartiet – har valt att sälla sig till utanförskapspartierna V och SD även i denna förhandling: likt de gjorde när det gällde försvaret. Hur tänker Jan Björklund och de andra? Söker de en ”värstingprofil” som möjligen kan tilltala moderatväljare som vill ha lite mer action i politiken?
Politik är inget för de fega. Miljöpartiet går frejdigt in i en uppgörelse som innebär några rejäla kickar i baken på MP:s fundamentalistiska rötter. Partiet tar stort ansvar för Sverige och räddar kvar kärnkraften för långa tider framåt. Det är modigt.
Kanske vill Jan Björklund och Liberalerna vara lika modiga; fast på sitt sätt. Våga gå sin egen väg. Låta den ”gossen Ruda” som alltid bor i en folkpartist (sorry; passar inte att skriva ”liberalist”) få blomma ut. Extra vågat att göra det i två av partiets huvudfrågor om försvar och kärnkraft. När politiken på dessa områden kommer ganska mycket närmare ståndpunkterna inom Liberalerna så ställer sig partiet ändå utanför med argumentet att det inte är tillräckligt. Kan stöta bort en och annan väljare som tycker att politikens mening trots allt är att komma överens och att två steg framåt ofta betalas med ett litet steg bakåt.