Under något år på 1990-talet hade jag förmånen att ingå i dåvarande statssekreteraren och tänkaren Pär Nuders stall av politiskt sakkunniga på Statsrådsberedningen. Jag lärde mig mycket under detta livsavsnitt. En av de Nuderska lärdomar som fastnade hos mig var hans bild av vad som krävdes för att föra en god argumentation. Tre frågor skulle kunna besvaras på ett nöjaktigt sätt. 1. Var kommer vi ifrån? 2. Var står vi nu? 3. Vartåt ska vi?
Denna säkerligen tusenåriga och klassiskt treeniga debattkunskap som Pär Nuder förde in i mitt tänkande är en utmärkt mall för denna Correntext om min syn på den svenska socialdemokratins förhållningssätt till försvarsalliansen Nato.
Frågan om varifrån vi kommer har sannolikt en avgörande betydelse såväl för socialdemokratins negativa hållning till medlemskap i Nato som till samma socialdemokratis positiva attityd till nära samarbete med Nato.
Den socialdemokratiske statsministern Per-Albin Hansson lyckades att hålla Sverige utanför andra världskriget. Regeringen Hanssons förmåga att göra eftergifter till båda sidor i kriget, hade sin betydelse. Eftergifterna till Tyskland var öppna och kända medan de ännu större eftergifterna till de allierade (som efter krigsslutet kom att bilda Nato) gjordes mer i det fördolda.
Uppträdandet från Per-Albin Hanssons samlingsregering under krigsåren brukar ibland skällas för dubbelmoral; ett ord med en mycket oetisk klang. I politik är det dock ibland nödvändigt att hålla sig med två moraler istället för bara en. Eller som britterna säger; att kunna rida på två hästar samtidigt. Grundpoängen är att S lärde sig något viktigt här. Sverige slapp kriget.
Efter kriget trädde Sovjetunionen in i rollen som frihetens största fiende i världen. Genom att inte bli medlem i Nato försatte sig Sverige i en liknande situation som under andra världskriget. Under det kalla kriget mellan öst och väst uttrycktes den svenska moraliska styråran i sentensen ”Sverige är alliansfritt i fred syftande till neutralitet i krig”.
Under det kalla kriget var Sveriges hållning att vi ”aldrig skulle vara krigförande utom i rent självförsvar vid ett väpnat angrepp”. Vilket gav Sverige en stabil och förutsägbar position mellan öst och väst: Om ingen anfaller oss så kommer inte vi att anfalla någon.